Aftonbladet – 22 augusti 1853, sida 1

Mm me mV VV ? Familjefader, som är i saknad af större sjelfständig tt lif, betrygga, i fall af plötsligt frånfälle, sin efter 2 bekymmerfull framtid. CARL WESTFELT. Hufvud-Agent, N:o 8 Lilla Nygatan. tydliga, kan deraf föranledas mera uppehåll och krångel än som kunna beräknas. Långvariga rättegångar uppstå och under tiden ligga de anhållna jernpartierna seqvestrerade. Afsigten med författningen är att förekomma vårdslöshet vid jernberedningen samt försäljning och utförsel af felaktige och odugelige jerneftekter. Författningens hufvudsakliga syftemål är dock att hindra felaktiga effektel att exporteras till utlandet; och författninger tillåter uttryckligen i flera fall att en vara som är förbjuden att exporteras på grund af någor bristfällighet, får återställas egaren till fri inrikes försäljning. Man har icke varit lika mår om att betrygga den inhemska som den utländska konsumenten, naturligtvis emedan man velat på utrikes ort befästa förtroendet för varan. Men finnes någon som numera föreställer sig att svenska jernets kredit å utländska platser i ringaste mån beror deraf, att den utländske köpmannen eller konsumenten tryggar sig vid de kontroller i afseende på jernets godhet som utöfvas af våra vräkare? Månne dessa kontroller i aldraringaste mån minska besväre vare sig för våra inhemska exportörer elle) för importörerne 3 utrikes ort att sjelfva göre sig noga underrättade om jernets beskaffenhet? Finna de den för sitt ändamål mindre lämplig, så hjelper det till ingenting att vräkarne låta varan anmärkningsfritt passera vågen; befinnes åter varan tjenlig, så är det orimlig att vräkarne kunna hindra exporten. Det finnes ju icke någon annan industrigren, öfver hvars alster staten åtagit sig en dylik orimlig förmyndarevård som öfver jerneffekterna; men om framgången af vår exporthandel betodde af en dylik förmyndarevård, hvarföre har då icke staten förordnat, att alla trävaror som exporteras först skola af vräkare, besigtigas, för att hindra utförsel af felaktiga varor? Borde icke hvarje tunna spanmål som utföres likaledes besigtigas? Enligt vår åsigt borde hela jernvräkeriförordningen vräkas, och det så fort som möjligt. Den medför många omkostnader, omgångar och besvär för producenter och exportörer, och föranleder stundom stora förluster, utan att göra ringaste nytta. De handelshut som vilja drifva exporthandel med jern måste, för att uppehålla sin kredit, vara mera angelägna än alla rikets vräkare tillsammantagne, att inga dåliga varor blifva af samma bandelshus utskeppade. Handeln utöfvar j detta fall de starkaste och säkraste kontroller och att vid sidan af dem ställa en hop i det allmännas tjenst antagna vräkare eller varuproberare, som ofta trakassera och skada handeln, är höjden af dårskap. Också är sedan flera år tillbaka fråga väckt om ändring i berörde författning, men dermed bar, såsom det vanligen sker hos oss, gått så långsamt, att saken ännu står på samma punkt. Den 27 April 1846 anbefalide Kongl. Maj:t bergskollegium att öfverse 1814 års jernvräkeriförordning samt att derefter inkomma med underdånigt utlåtande och med ett efter inträffade förändrade förhållanden lämpadt förslag till förnyad författning i ämnet. Den 22 April 1847 afgaf bergskollegium ett sådant förslag, efter att hafva hört bergmästarne samt inhemtat kollegii advokatfiskals yttrande. Sedermera ha öfver detta förslag vederbörande, skolat höras, men ännu äro handlingarne icke kompletta till föredragning i civildepartementet. Den 10 Juli 1850 skickades akten till fullmäktiges i jernkontoret utlåtande och detta bar ännu icke blifvit afgifvet. Vid sista riksdag väckte hr A. A. Berger en motion i saken, och han ådagalade de stora olägenheter som svenska jernhandteringen tillskyndas af jernvräkeriförordningen. Han framhöll hurusom jernvräkarne kunde godtyckligt och opåtaldt seqvestrera hvilken jernpost som helst, utan att mot deras tillgöranden funnes någon appell; han anmärkte att den legala benandlingen af jernvräkerimålen vore underkastad en odräglig långsamhet, i stället för att lessa mål borde-med största skyndsamhet afgöras, för att icke alltför mycket betunga den jerntillverkare som fått ett större eller mindre parti anhållet, och till bevis härpå anförde nan, att allt på Götheborgs våg sedan år 1846 seqvestreradt jern ännu vid 1851 års början cke urdorgått begigtning, och att frågor om 1842 och följande åren anhållet jern ännu vid oörjan af 1851 vore beroende på Svea hofätts pröfning. Med anledning deraf att regeringen låtit utbeta förenämnde förslag till ny författning ansågs emellertid hr Bergers motion icke förinleda till någon åtgärd. För att saken likväl icke skall alltför länge äggas åsido, till fortfarande mehn för jernillverkningen och jernhandeln, vore det kanike tjenligast att jerntillverkarne och exportöcerne förenade sig uti en petition till regeringen. Om hela jernvräkeriet afskaftades, kunde u jernvågarne förvandlas till docks för mealler samt derstädes i alla fall iakttagas erforderliga kontroller för eftekternas belåning och behandling. — P. T. meddelar nedanstående Kongl. Maj:ts nådiga bref till karantäns-kommissioen i Stockholm, i fråga om karantänsförfattingarnes tillämpning å insjöar, floder och canaler. OSCAR c. Sedan hos Oss denna dag blifvit i inderdänighet anmäldt, att epidemisk cholera utbruit så väl i Stockholm, som i en af Götheborgs törtäder, hafve Wi, enär föregående års erfarenhet idagalagt oöfvervinnelig svärighet för att ästadkomma n ändamälsenlig karantäns-anstalt vid. Götha Elf, sett Oss föranlätne härmed i näder förklara, att för jöfart ä insjöar, floder och kanaler kongl. brefvet af len 23 September 1834, som under samma dåg blitit af Stockholms karantäns-kommission i författningsamlingen kungjordt, skall i allmänhet tjena till eferrättelse, så att på destinations-ortens invånare mä inkomma att i lämplig plats läta, genom egen förorg och på egen bekostnad, avkommande fartyg och vätar undersöka, samt, der sä nödigt svnes, tillämpa