Aftonbladet – 19 augusti 1853, sida 2

medfödd adel, som måtte hafva anslagit den 5mtåligaste strängen i Rolands natur, och känslorna blefvo vältaliga genora blicken, minen, den milda värdigheten i blotta hufvudets böjning. Ja, hon måtte ha varit en! passarde Orinda för en ung Amadin, Det var icke svårt att ze det lady Ellinor var ärelysten — att hon älskade ryktet, för ryktets egen skull — att hon var stolt — att hon satte värde (och ett ytterligt högt värde) på verldens omdöme. Detta märktes då hon talade om gin man, liksom om sin dotter. Det syntes mig som uppskaitade hon den enes förstånd, den andres skönhet efter måttstocken af kocial utmärkelse och fashionable clat, Hon mätte talenten på samma sätt som jag hos dr Herman hade lärt att mäta höjden af ett torn — geriom längdensaf den skugga det kastade på marken. Min goda far, med en sådan hustru skulle du icke ha tillbragt aderton år, utan att ha kommit längre än att darra vid tanken på att utgifva din förstå Stora Bok! Min goda onkel, med en sådan hustru skulle du aldrig ha åtnöjt dig med ett korkben och en Waterloo-medalj! Och jag förstod hvarföre Trevanion, liflig och eldig,.såsomde sade att han var i ungdomen, med ett hjerta känsligt för praktisk frawgång i lifvet, varm arfiagerskans hand, Nväl, ni ser att det icke lyckats mr Trevanion att blifva lycklig! Vid sidan sf min lyssnande; beundrande mor, med sina blå ögon fuktade och bennes korall-läppar ätskiljda, syntes lady Ellinor matt: Var hon någonsin så skön som min mor nu är? Aldrig. Men hon var myeket vackrare; Hvilken Jjufhet i konturen, och likväl det oaktadt huru bestämd! Hvilken finheti ögonbrynet — burn rent formad den lätt krökta profilen — med den böjda näsborren, hvilken, om fysionomisterra säga sannt, utvisar en så fin känslig