Aftonbladet – 19 augusti 1853, sida 1

f. A. Törngrens vid Kungsbacken; i W. A. Lindströms, i P. M. Hööks vid Nybrogatan å Ladugärdsiandet; lar beräknas -priset efter det utrymme de upptaga. STOCKHOLM, den 19 Avsusti. Vi omnvämnde för en tid sedan efter Helsingborgstidningarne, att en så kallad kyrkozonferens, hållen den 19 sisl. Juii i Helsans bruvssalong under kyrkoherden åokt. Bergmans ordförandeskap, blifvit plötsligen afbruten, derigenom att br boktryckaren Sturzenbecker midt under ett kyrkoherden Hammars föredrag gjorde en appell tll församlingen, huruvida det borde tillstädjas en person, hvilken skulle såsom hr Hammar fällt sårande uttryck om skalden Tegner, och derigenom skall hafva förnärmat ej bloit skaldens utan också hela Svenska nationens ära, — huruvida en gå komprometterad person kunde få tillåtelse att deltaga i förhandlingarna. Oaktadt kyrkoberden Hammars förklaring att han aldrig offentligen yttret något sådant — hvad han emellan fyra ögon yttrat anginge ej offentligheten, — samt ordförandens protest mot ett sådant störande af öfverläggningens fred, fortforo likväl hr Sturtzenbecker och hans anhang med ein såkallade interpeliation, och sorlet blef slutligen så starkt att mötet, under det zågra åhörare trängde sig fram och skrefvo i protokollet, mäste wupplögas, under vilda rop: Lefve Tegner!s och ned med Jesuiterna ! Hr kyrkoherden Hammars kapitalförbrytelse mot Svenska nationalärana skall hafva bestått deri att han enskildt till ett par personer yttrat, att han tyckte det vara en skam och ett afguderi att blotta sitt hufvud när man gick förbi Tegnersetatyen på Lundagård. Det uppgifves att någon häntydning dervid följt att den berömde biskopen under lifstiden ej varit af dem som utmärkt gig för nykterhet. Vi hade aldrig föreställt oss att denna sluskiga pojkaktighet — för att nyttja ett lindrigt uttryck — af hr Sturtzenbecker och konsorter skulle komma att betraktas med andra känslor än medömkans. Det finnes vissa naturer som aldrig tyckas komma ur slyngelöldern, så gamla de än blifva, och dit höra synbarligen ,interpellanterna, i Helsans brunnssalong. Vi hade trott att hr Sturtzenbecker tillräckligt straffat sig sjelf genom att i sin egen tidning bära kring land och rike sin bragd, som förmodligen icke finner många beundrare utom hr Sturtzenbecker sjelf och hans glada gossarv. Men då vi finna att gaken blifvit föremål för ett allvarligare ogillande, tro vi ogg bäst bevisa vår uppfattning deraf genom att på begäran af bestyrelsen för kyrkokonferensen i Helsingborg lemna rum åt följande berättelse om det verkliga förioppet: Den till d. 19 d:s utsatta kyrkokonferensen i Helsans brunnssalong hölls ä nämnde dag och var besökt af en ganska stor folkmängd frän bäde när och fjerran, bland hvilka sednare en pastor: Lumsden irän Scottland; men antalet af prester var synbarligen mirdre än föregående åren. Sedan hr kyrkob. Bergman öppnat sammanträdet ä bestyrelsens vägnar och v. pastor Welinder förrättat en kort bör, valdes den förstnämnde till mötets ordförande och uppläste ce redan förut oftentliggjorda frägorna, som vid konferensen skule förekomma, hvarefter diskussion företogs öfver 1:a frågan: Har ett kristligt kyrkosamfund nägot att frukta af religionsfriheten?, hvaröfver de närvarande uppmanades, att yttra sina tankar. Dä ingen talare anmäölte sig, gaf ordföranden en kort utredning af frågans innehäll, i det han betecknade religionsfrihetens olika grader, samt erinrade om den särskilda vigt, som läg på ordet kristlig, dervid kontraktsprosten, kongl. hofpred. Engdabl inföll rederst frän salen med ätskilliga yttranden, som syntes bufvudsakligen röra ordföranden, men icke det förevarande ämnet, hvarpä hördes nägra bravorop bland en del med betäckta hufvuden längre bort i salen stäende manspersoner. För diskussionens ostörda gäng uppmanade ordföranden de närvarande att hvarken för den ene eller andre uttala nägra vidare bravorop. Kyrkoh. Hammar erböll nu ordet och fäste uppmärksamheten på sjelfva begreppet religionsfrihet, hvilket sä mycket snarare behöfde en förklaring, som detsamma hittills varit underkastadt mäöngfaldigt misstförständ. Religionsfrihet antog han betyda religionens frihet att verka genom de medel och krafter, som ligga i religiorens eget väsende, utan all inblandning af våld, tvång, hotelser eller löften etc. I denna betydelse ansäg han religionsfriheten vara en kristlig tanke, en gäfva af kristendomen, fullkomligt öfverensstämmande med Kristi ord och föredörse. Om nu ett kyrkosamfund är kristligt d. ä. vill rätta sig efter Kristi ord oeh föredöme, så kan för det samma omöjligen någon verklig fara uppkomma af religionsfriheten, enär Herren Kristus icke kan hafva gifvit ät menniskorna anvisning på nägot, som kan vara farligt att efterfölja. Biand folkmassan hördes ru från samma plats, der Tit. Engdahl nyss talat, ropet: Boktryckaren Sturzenbecher har ordei!s Denne syntes nu med betäckt bufvud, upplyftad på nägras axlar, och förnyade sjelf ropet: jag har ordet, men ämnar icke deltaga i diskussionen, utan vill afbryta diskussionen. Jag frägar om den siste talaren icke var herr kyrkoherden Hans Börje Hammar, och då härpå svarades ja, fortfor hr Sturzenbecher: dä ställer jag till borom den frägan: om han haft om den store skalden Tegner, detta föremål för svenska nationens och millioners beundran och vördnad, de utlätetser som blifvit bekantgjorda, samt frågade de närvarande, om de ansägo en person, som om Tegner h:ft sådana yttranden, vara värdig att deltaga i dagens öfverläggningar, hvarpå ett allarm af blandade nej och ja hördes. Ordföranden uppmanade till tystnad, under förklarande, att den framställda frägan icke ingick bland dagens öfverläggningsämnen. Men då hr St. under stoj och skrik fortsatte yrkandet om svar på sin fråga, begärde Hammar ordet och förklarade under allmän uppmärksamhet: att han aldrig oftentligen fällt nägot slags omdöme om Tegrer och ansäg sig säledes icke skyldig att på den till bonom ställda frågan atgifra nägot svar. (Rop: jesuitiskt!) Huruvida han enskildt uttalat sig om Tegner sä, som blifvit pästätt, ansåg han sig icke skyldig hvarken bejaka eller förneks, emedan han icke erkände hvarken allmänheten eller nägon domstol hafva mera rätt att döma öfver enskilda yttranden till förtroliga vänner, än öfver inne hället af ett enskildt bref, förklarande sig likväl villig att aflägsna sig, om konferensen sä yrkade, eller tiga stilla, om Jetta yrkades, emedan han ansög sin person vara för obetydlig att böra hindra diskussionens fortsättning. (En läng hvissling hördes bland hopen.) Ordföranden försökte nu framställa en proposition, men hindrades af allarmet omkring Sturzenbecher, samt ropen: ut med Hammar, ned med Taounitnena! Ci. eran hanhöor nercnttnn nm mk mt oa ch