som tåligt och ödmjukt afskref dokumenter som han icke ännu hade privilegiet att tolka. Han hade förvärfvat kunskap och erfarenhet och hvarje upptäckt : hade gifvit honom nya förtroenden och ny tillit. Han är nu en man der ban fordom var ett barn — en fri mästare der han en gång var en flitig lärjunge. Förr hade han pog göromål i att samla och ordna sina knappa materizler, zu kan han utkasta generella vyer öfver de hopade resultaterna af sitt arbete och med stolihet hänvisa till den sammanhängande och underbara historia som han uppbyggt af de sönderbrutna, men praktfulla fragmenter han fortskaffat från Assyriens kullar till Londonz museum. Men innan vi försöka berättelsen om denne utmärkte mans sednaste upptäckter, äro vi skyldige ett annat namn, såväl som mr Layard och vära läsare, att i korthet redogöra för andra upptäckter, icke mindre utomordentliga och intressanta än de ofvanför omnämnda och med hvilka de på det närmaste sammanbänga. Vi hafva talat om inskriptioner funna på basrelieferna. Deszsa inskriptioner, skrifna med bokstäfver icke längre i bruk bland menniskor och ytterst obegripliga för det vanliga ögat, äro tydda och förklarade i mr Layards arbeten. De syntes hänvisa på händelser och påpeka fakta i det närmaste sammanhang med den plats hvarpå de funnos. Men hade man icke lyckats tolka dessa hemlighetsfulla tecken, hade sjelfva gräfningarne tjenat till nästan intet, och de skulpterade monumenterna bade knappast varit af mera värde än det stoft hvarur man uppgräft dem. Genom hvilken underbar tillfällighet har det då skett, att denna skrifkonst, begrafven sedan 3000 år, blifver, då den en gång uppdagas ur sin mörka gömma, lika förtrolig för oss gom gårdagens praktfulla typografiska alster? Huru kommer det till att dessa kilformiga bokstäfver, som icke bära den ringaste likhet med något slag af modern skrifkonst och som varit förlorade för verlden allt sedan den macedoniska eröfringen, läsas af våra samtida med en lätthet som framkallar förvåning och en korrekthet som icke tillstädjer någon invändning? Historien är ganska enkel, men lika anmärkningsvärd som den är enkel. För femtio år sedan hittades den nyckel, som slutligen öppnat denna skattkammare, tillfälligtvis af professor Grotefend i Göttingen. Denne tärde företog sig år 1802 att förklara några inskrifter som funnos och ännu finnas på murarne af Persepolis i Persien. Dessa inskriptioner, skrifna på tre olika språk, voro alla affattade i kilskrift, och voro, som det nu synes, adresserade till de tre särskilda racer som på Darii tid erkände Persiens öfverherrskap — nemligen till Perserna sjelfva, till Scyterna och Assyrierna. Det är anmärkoingsvärdt att, ehuru kilskriften icke längre finns, varar bruket att tilltala hvarje särskild folkstam på dess eget språk ännu i dessa trakter. Den moderna guvernören öfver Bagdad måste, då han utfärdar sina edikter, nedskrifva dem, liksom fordom den store persiske konungen, på tre särskilda språk, sävida hans underaåter, Perser, Turkar och Araber, skola förstå hans betallningar. Då Grotefend först såg dessa inskrifter, bestämde han den första att vara affattad på persiska och skred till verket med denna öfvertygelse. Han hade icke länge studerat skriften innan han fann att alla orden i de tre inskriptionerna voro skilda från hvarandra af en kil, placerad diagonalt vid början och slutet af hvarje ord. Med denna ringa kunskap till ledsagare fortsatte han sitt tolkningsförsök. Han anmärkte straxt härpå att i den persiska skriften förekom ett och samma ord tre eller fyra gånger med en något olika slutändelse. Han antog att detta ord var en titel. Vidare forskningar och jemförelser mellan ord läto honom gisea att inskriptionen förtäljde en genealogi, Detta antsgande var ett lyckligt. Men hvem tillhörde denna titel? Utan någon klaf, hvarmed han kunde hjelpa sig, huru skulle han afgöra? Vid en undersökning af alla urkunder, gamla och moderna, öfvertygade han sig åtminstone om hvilken dynasti som hade grundat Persepoliz, och derpå försökte han efter hvarandra alla dynastiers namn, i hopp att något skulle passa honom, Han blef icke bedragen i sin väntan. Namnen voro Hystaspe2, Darius och Xerxes. Ehuru det återstod ait utforska den verkliga pronunciationen at dessa namn, lyckades man ändock, med tillhjelp af Zend (Persernas gamla språk) och af grekiskan att komma den sanna stafningsmetoden så nära, att intet tvifvel med skäl kunde uppställaz mot gissningen: riktighet Undersökningen var sin möda värd, ty man kunde nu tolka 12 karakterer af den persiska kilskriften, 28 bokstöfver återstodo ännu att förklara innan man kunde göra sig till herre öfver inskriptionen. Här stannade Grotefend. (Forts. följer.) Åtalet i krigshofrätten emot sekundchefen jemte fiere officerare vid lifgardet til