Aftonbladet – 17 augusti 1853, sida 1

III Kar. Men det är f-n att ha ett alltför ömtåligt samvete!, anmärkte parlamentsledamoten. sOch det är ej för rart att förlora sina framtänder!s suckade den fine gentlemannen. Dervid steg min far upp, stack sin hand innanför västen och höll sin ryktbara Predikan om sambandet mellan tro och afsigt. Den gjorde stort uppseende i vår husliga krets. Men hittills har den:heller icke kommit utom densamma. Och då jag är öfvertygad att läsaren icke gripit sig sn med de Caxtonska memoirerna i afsigt att finna prcdikningar, så vill jag äfven låta dess rykte stadna inom denna krets. Allt hvad jag vill säga derom är, att det var en mycket vacker predikan och att den till fullo gjorde klart, åtminstone för mig, det helsosamma inflytardet af en saffranspåse, applicerad vid mnervsystemets centralpunkt. Men den vice Al sade, att en dåre vet icke hvad som gör att han ser liten ut, och icke heller lystnar han till den som vill säga bonom dets. Jag vill icke påstå att min fars vänner voro dårar, men visserligen elog denna definition på dårskap in på dem. IV Kar. Ty deraf uppstod diskussion, icke öfvertygelse; Trevanion ver logisk, Beaudesert sentimental. Min far stod fast vid sitt påstående om saftranspåsen. Då Jacob den förste till. egnade hertigen af Buckingham sina betrak telser öfver Herrsns bön, gaf han ett mycket godt skäl hvarföre han valde hans nåd för denna ära, — ,ty (sade konungen) de äro affattade öfver en mycket kort och tydlig bön, och derföre särdeles lämpliga för en hofman, ty hofmän ha för det mests hvarken tid eller lust att läsa långa böner; de tycka mest om korta messor och långa middagar., Jag förmodar det var derföre som min far envisades att åt parlamentsledamoten och den fine gentlemannen tillegna denna sin korta och tydlige, moral beträftande -ssffranspåsen. Han syntes pagigen öfvertygad ait om han blott kunde örmå dem att applicera den, så var det all