Aftonbladet – 17 augusti 1853, sida 1

jmå nu göra hvad man vill för att förblifva ung.a Hvad säger du, Roland, om dessa tvenne missnöjde? frågade min far. Kaptenen vände sig trögt i sin stol, ty reumatismen plågade hans axel, och svåra ryckningar genomlöpte de stympade lemmarne. Jag sägers, svarade Roland, att dessa män tröttnat på att marchera från Brentford till Windsor — att de aldrig vetat af bivuaken och bataljen., De båda knotande vände sina blickar till veteranen; blickarne stannade först på hans örnfysionomis fårade, af sorgen stämplade drag — sjönko derefter ned till det styfva utsträckta korkbenet. — och vände derpå bort. Emedlertid hade min mor oförmärkt stigit upp och, under förevändning att söka sit arbete på bordet bredvid honom, hade hor lutat sig ned öfver soldaten och tryckt hans hand. Mina herrar,, sade min far, jag förmo: dar det min bror aldrig hört talas om en ko: misk författare i Grekland vid namn Nicho: corus; emedlertid har han ganska väl kom: menterat honom. Nichocorus yttrade, nde I bästa botemedlet mot druckenhet är en plöts lig olyckshändelse. Mot kronisk druckenhe torde en oafbruten kedja af verkliga missöder vara mycket helsobringande!s ) Från de klagande hördes intet svar; oeb min far tog upp en stor bok. ! H Kar. ) Mina vänner, sade min far i det han såg upp från sin bok och vände sig till sina tvenne gäster, jag vet en sak som är mildare är olyckshändelser och som skulle göra er både rätt godt. I ,Hvad är det? frågade sir Sedley. En saffranspåse, buren i maggropenla Bäste Austin!s sade min mor, förebrående I Min far gaf icke akt på afbrottet, utan fort ; for allvarsamt: — ingenting är mer välgö I rande för lifsandarne! Roland behöfver inge I saffranspåse, emedan han är krigare; och be