Aftonbladet – 16 augusti 1853, sida 3

j använde han trästycken, brädbitar, grenar som ha nedbröt ur träden. I brist på papegoja, hvilket fogel slag är något sällsyat i skogarne vid Romainville fångade. han en gräspart, den enda lefvsnde varelst som ban inlät i sin enslighet, Emile skulle ha trot sig brista i vördnad för Robinson Crusoe, om bar icke hade sökt leiva såsom ban. Söndagar och thors dagar, de dagar dä han kunde vara borta frän för äldrabhemmet, drog han derföre sjelf försorg om sit lifsuppehälle, tillagade sjelf sina mältider, nästan alltid bestäende af potates kokt i sand, och frukter. Men denna pstates, dessa frukter uppköptes icke af den tolfårige Robinson hos frukthandlerskan; för att äfven häri efterlikna sitt mönster, ströfvade ban omkring i sia ös omgifningar och tog frukt och po tates hvar han kom ät. s Snart förnams en gemensam klagan från all..jordbrukarne i trakten af sandgropena; en beklagade jörlusten af sina körsbär, en annan af sina jordgubbar, en af sina krusbär och äter en annan öfser sina bortstulna potäter: alla jemrade sig öfver förödelse ; grevarna nedbrötos ur deras träd, deras inhägnader upp refvos och bortfördes. Sakersa hade kommit till denna puökt, då man beslöt att öfverraska tjufven och för det ändamslet anordnade en allmän vaktbällning. Fiera dagar förflöto utan nägot resultat; men vid tredje dagens slut jast vid nattens inbrott, märkte en af de utställda posterna ett bara com nalkades ettkörsbärs träd, klättra upp deri utan vidare omständigheter, i all sköns lugn afplocka körsbären, som det insaclade i en liten näsduk som hängde om dess hals. I det ögonblick posten gör larm, ser sig Emile omringad af en hel armåkär; men han har insett faran, hoppar ned ur trädet, hukar sig ned, smyger sig undan och hinner slutligen ssndgropen; man omringar honom på det han icke skall kunna undkomma ; ty man är förvissad att han finnes der, mau bar sett bonom in: träda der och man har icke sett honom äterkomma. Kretsen sammandrages allt trängre och trängre, man nedstiger i sandgropen, man ser icke till barnet; man börjar på nytt, man söker noggrannare, alltjomt förgälves. Slutligen uttröttade, ämnade man just afstå från efterspaningen, då man fär höra ett fogelqvitter. — Vänta lite, säger en af efterspanarne, det finnes ett fogelbo här nägonstädes; min sann, efter vi icke få rätt på tjufven kunna sparfvarne få sota för honom! Så sagdt, börjar han härma fogelqvittret. Säsom väluppfostrad sparf underlåter eremitens sparf icke att besvara kallelsen; leåde af detta ljud upptäcker man Emile. I ögonblicket är allt förklaradt; ingen nekarsin beundran ät hälans byggnad, men hvar och igenkänner de materialier som man länat af honom, Emile, tillfängatagen på sitt eget område, tillstär allt, skyllande allt det orätta i sitt uppförande på en medbrottsling som äfven finnes dold i grottan, och hvars namn var Robinson Crusoe, två volymer i saffiansband. De bestulna jordbrukarna ville benåda Robinsons medbroitsling. Men nägra af de välvisaste pästodo att man mäste statuera ett exempel och: att polisen borde afgöra saken. Emite inställdes följaktligen för nägra dagar sedan inför domstolen, anklagad för talrika stölder och förstörelser. Den unge Robinson gret, hans mor gret, nägra af hans anklagare började gråta med, då domstolen med afseende på de goda vitsord som företeddes om honom, frikände honom frän anklagelsea och förordnade att han skulle ätergifvas ät sina föräldrar.