Aftonbladet – 16 augusti 1853, sida 2

åtskilliga dagdrifvare till häst och många till fots. Min onkels öga följde uppmärksamt hvar och en: en eler par gånger stannade någon gentleman med militäriskt utseende (som jag redan hade lärt mig att urskilja), blickade på honom, nalkades och tilltalade honom; men kaptenen syntes liksom skämmas för sådana hälsningar. Han svarade kort och vände sig åter om. Dagen aftog — aftonen inbröt — kaptenen såg återigen på sitt ur — skakade hufvudet och vandrade till en bänk, på hvilken han gatt utan minsta rörelse, med hatten neddragen öfver pannan och armarna korslagda, till desg månan uppgick. Jag höle icke smakat det ringaste sedan frukosten. Jag var hungrig, men jag bibeböll likväl min post lik en gammal romersk skiltvakt. Slutligen reste sig kaptenen och återvände till Piecadillys men huru förändrad var icke nu bans min och hans hållning ! matt, lutånde, bröstet insjunket — hufvudet böjdt — lemmarne släpande den ena efter den andra, hans halthet smärtsamt märkbar. Hvilken kontrast mellan nattens brutna iovalid och morgonens kraftfulle veteran! Huru jag längtade att springa fram och erbjuda honom min arm! men jag vågade icke. Kaptenen stadnade i närheten af en hyrveagnsstation. Han stack handen i fickan — han framtog sin börs — ban öfverfor med fingrarna dess maskor; börsen gled åter ned i fickan, och liksom med en bjeltemodig snsträngning upplyftade min onkel hufvudet och gick på raskt och kraftfullt. yHvartbän nu?s tänkte jag. Troligtvis hem! Nej, han är obarmhertign. Kaptenen stadnade icke förr än han enlinde till en af de små teatrarna i Strand; has läste då affischen och frågade om representationen ännu var så långt framskriden att bil