Aftonbladet – 16 augusti 1853, sida 2

Han såg sig ikring medan han dröjde der ett ögonblick, men jag aktade mig noga att blifva upptäckt; och derpå gaf han sig i väg till stadens förnämare qvarter. Det var nu på eftermiddagen, och ehuru säsongen ännu icke hade inträdt, så voro gatorna dock högst lifliga. Då han kom på Waterloo-Place galopperade der förbi på en vacker rödbrun häst en anspråkslös figur med rocken igenkvöppt öfver bröstet liksom min onkels — hvarje blick fästades på denna figur. Onkel Roland stannade tvärt, och lyftade handen till hatten; ryttaren vidrörde sin med pekfingret och galopperade framåt, — onkel Roland vände sig om och blickade efter honom. ;Hvemx, frågade jag en bodgosse som stod straxt bredvid mig, och hvilken äfven bligade så mycket han förmådde — xhvem är den herrn som rider der?s sHvad, hertigen, vet jag, sade gossen föraktligt. sHertigen ? Wellington — dumbomi Tack för upplysningen., sade jag ödmjukt. Onkel Roland öde vandrat framåt RegentStreet, men med raskare steg: åsynen af den gamle chefen hade gjort den gamle soldater godt. Här började han åter vanka fram och tillbaka, så länge att jag, som aktade på honom från andra siden af gatan, var nära stt digna ned af trötthet, så stark fotgängare jag lön var. Men kaptenens dag var ännu icke I halfliden. Han tog fram sitt ur, förde det jull örat, stoppade så åter in det och tog al linpå Bond-Street, och derpå till Flyde Park. Ipytbariigen uttröttad stödde ban sig der emot Hedstängerna, i närheten af bronsstatyen, i en ställning som utryckte djup nedslsgenhet. Jag satte mig på gräset helt rära statyen och ,Iblickade på honom, Parken ver öde i jem: förelse med gatorna, men likväl funnos de