domstol, eller ock intilldess tiden för sådant klande är förlupen. (Forts.) Teater. Djurgårdsteaterns torsdågsprogram var synnerliger rikhaltigt; icke mindre än fyra stycken på en gäng smätt och godt af hvarjehanda slag, dels nytt, dels gammalt, men alltsammans egnadt att försätta äskå daren i bästa lynne och göra honom högeligen belä. ten med sin afton. Representationen öppnades med komedien Väck björnen! fördelaktigt känd sedan förlidet är; synner ligen genom fru Delands och hr Knut Almlöfs goda spel. Då man nu ätersäg stycket, fick man äfver återse båda dessa skädespelare i samma roller: ä hvilka de så väl förstå att gifva fårg: Hr: Knut Almlöf äteruppträdde nemligen denna afton för första gängen efter sitt reengagement vid hr Delands trupp, i hvars resurser han fyller en ganska väsentlig lucka. Derefter gafs för första gängen: Ju fruntimmer som har träben, komedi i en akt af Lubize och Hermant; en obetydlighet, men som på det hela är ganska roande, och skulle varit det ännu mer om hrr författare förstått attuti intrigens kedja spara in den sista länken, vi mena älskarens infall att vinna sin sköna genom att lätsa vilja förskaffa sig samma lyte hvaraf föremälet för hans läga inbillat honom att hon led. Denna sista länk är något klumpigt smidd. Det vare den glade och liflige hr VErbigny tillätet att vara extravagant; men dä han blir fadd förlorar han äskädarens deltagande, och kastar till och med en skugga pä den älskvärda fra v. Redel, om: hvilken man gerna skulle velat behälla en-bättre tanke än att kon skulle vara beredd att genast förlåta honom ett sä platt upptåg. Men om hr WErbigny och fru v. Redel förlora nägot af värt deltagande, sä bibehälla dock deras representanter, hr Schwartz och mll Delend, detsamma ända till slutet genom det förtjenstfulla sätt hvarpå de, värdigt understödde af hrr Isberg och Almlöf, förde styckei igenora. N:o 3 på programmet var äfven en nyhet, liksom den föregående af fransyskt ursprung. Stjufdottern, komedi i en akt, är etf stycke som utan tvifvel skall göra lycka på Djurgärdsteatern, sä för sitt innehäll som det sätt hvarpå det utfördes. Den tjugunioärige hr Trebuchard (hr Almlöf) är en munter, lefnadsglad erkling, hvars enda sorg är den stjufdotter, Blanche (fru Deland), som hans salig hustru efterlemnat ät honom. Fru Trebuchard hade just icke varit i sin första: ungdomsvär då hon med hr Trebuchards skuldsedlar i band gaf honom valet: mig eller gäldstugan. Hennes efterlemnade dotter i första giftet är derföre 48 är vid den tid vi nu göra hennes stjuffaders be kantskap säsom en tjugunioärig enkling. Hr Trebuchard lider i sin ensamhet; han vill äter pälägga sig hymens bojor; men, hvem undrar väl derpä, redan ha bortåt ett balft dussin partier blifvit uppslagna då hr Trebuchard presenterat sin stjufdotter. Hvilken ung flicka vill väl bli mamma ät en fyratioåttaårig dotter. Men hr Trebuchard är en fifåg karl; Han har knutit en förbindelse med en förtjusande aderton års tärra i en provinsstad och stär i begrepp att i all hemlighet begifva sig dit för att med oupplösliga band fästa vid gig den sköna Claire (mll Deland), hvilken först säsom hans maka skall erfara sin stjufdotters älder. Ödet spelar honom emellertid ett fult spratt... Han stär just resklädd och med nattsäcken i hand, då i dörren visar sig hans fästmö och hans blifvande svärfar hr Prudenval (hr Lindström). Ack! alla bemödänden till trots kan lillan, icke länge döljas. Mil Claire upptäcker spart hemligheten och vill lika litet som nägon annan hafva en fyrätioättaärig dötter. Huru det nu lyckas hr Trebuchard att undanrödja detta hinder för sin lycka genom att göra modren till dotter och dottern till moder och dessutom tillvägabringa en hel hop de besynnerligaste slägtskapskombinationer, det är hemligheter alltför besatta att det skulle vara oss tillständigt att förräda dem; vi väga endast försäkra att ingen skall ängra ett försök att intränga i denna mystere, Fru Deland är ypperlig i sin barnsliga tillit till sin ppappa; man kan knappt tänka sig ett bättre spel i denna bizarra roll. Hr Almlöf är en förträfflig Trebuchard, och vi påminna oss icke ha sett hr Lindström lyckligare än säsom denna smästadskapitalist, som kommer till Paris för att få bot för sin obestämda äkomma. Programmets n:o 4 var det lilla stycket En bal i a ARE SI REAL I BORT MSER EROS TESEN ädepee FER 1 RE RK Je