Aftonbladet – 11 augusti 1853, sida 1

fall de ega srbetsförmöåga. Detta är äfven erkändt i vär fattigvårdalagstiftning. Men fatiigdomen ech nöden komma vanligtvig icke med ens utan småningora såsom följder af tättja, slösaktigt eller oordentligt och liderligt lefzadssätt, brist på omtanka för fremtiden, m m. Sedan zsamhöllet iklädt sig en allmän förbindelse att föda behöfvande, blir häraf äfven er följd att det bör, såvidt ske kan, genom särskilda åtgärder motverka orsakerna till fattigdomen; det måste förbjuda och bestrafta lättjan och det oordentliga lefnadssättet, och, om sarihället ginge fullt föjjdrigtigt till väga, skulle det ock förbjuda eiöseriet; ty detta slutar alltför ofta lika väl som lättjan med fattigdom, och ökar derigenom för kommunerna underhöllstagarnes antal. På så sätt skulle dock sembhället slutligen genom kontroller och reglementen kunna komma att nästan öfverallt föra ett spejande öga öfver enskilda personere tillgånger, lefradesätt och verksamhet. ÅAunru har det lycke ligtvis väl icke kommit så långt, men vi äro på god väg, och ehuru Sverige på det hela är ett folkfattigt land, hotar fatiigvården att blifva en börda, som kommer att hvila bra tungt på kommunerna, Det mest farliga i detta system är att då samhället förbinder gig att draga förzorg om dem som sjelfva ej göra det, förlamss hos många individer den enskilda omtankan och verksamhetsdriften. De tänka icke för gig, emedan de veta att pi värsta fallb skall ändock slutligen samhället sörja för dem. Hungern är det naturliga korrektivet emot lätija och oordentlighet. Om man borttager det, måste något annat sättas i stället, och detta är juet bvad man i Sverige gör genom tvångsarbetet. Man vill icke tillåta att någon svälter, men deremot måste man tvinga alla attarbeta, såvidt de icke ega de tillgångar att de kunna lefva utan arbete. I vår tanka är detta ett mycket korstladt system; men då det vighålles, får man underkasta sig följderna. Till dem räkna vi den nya författningen rörande försvarslösa, hvars hufvudsakligaste innehåll är, m,att försvarslös som uraktläter af lättja eiler böjelse för ett kringstrykande och oordentligt lefnadssöti att förskaffa sig lofligt arbete, eller att förrätta arbete som blifvit honom af tilisyningemean anvisadt kan, sedan den försvarslöse härför blifvit varnad, en gång inför sockennärnd eller två gånger af tillsyningsman i trovärdig persons närvaro, men det oaktadt fortfar med sin arbetslöshet, dömas af konungens befallningshafvande till allmänt arbete, efter försutet töreläggande att skaffa gig laga försvar, såvida han är fullt arbetsför. Arbetstiden är t detta fall minst sex månader och högst ett år. Vidkommande mindre arbetsföra manspersoner och qvinnor, tillhörande ifrågavarande klass af försvarslösa, är genom den nya författningen stadgadt, att de, xderest inom orten finnes för län eller större del deraf inrättad, af Kongl Maj:t stadfästad och under offentlig myndighets tillsyn ställd arbetsanstalt,, skola dömas satt der arbeta minst tre och höget sex månader, eller, om sådan anstalt icke finner, lika lång tid hållas i fängelse å -kronohäkte och att förrätta det arbete som der kan vara ait tillgå. Är tillfälle att hålla personer i enskildt fängelserum, bör det ske, och skall i ty fall fängelsetiden bestämmas till minst två och högst fyra månader. Gör sådan försvarslös sig öter förfallen till behandling efter detta moment (d. v. s. genom arbetslöshet af lättja c.), varde dömd, till arbete under mirst sex månader och högst ett år, antingen vid arbetsinättning i orten eller vid allmän arbetsanstalt, såsom om fullt arbetsför mansperson här ofven stadgadt är. De öfriga tillägg och förändringar som den nya författningen infört i lagstiftningen om försvarslösa äro icke af någon betydenhet, utom det vid 58 I mom. af försvarslöshetsstadgan gjorda tillägg, att tillsyningsman kan åt försvarslös, som tigger eller erhåller allmänt understöd, anvisa arbete äfven utom den stad eller socken personen tillhör, efter föregången anmälan hos konungens befallningshafvande Bamt denna myndighets derom erhållna beslut. Att åtgärder varit af behofvet påkallade emot det tillväxande antalet af kringstrykande personer, är allmänt ertkändt, äfvensom att den tättighet kommunerna egt att hålla sina underhällstagare till arbete hittills endast med svårighet kunnat göras gällande; men en annan fråga är om de nu gjorda påbuden skola uppfylla ändamålet. Äfven måste man frukia att de allmänna fängelserna komma att snart blifva öfverfyllda, och att statens utgifter för fångvården i en -betänklig grad ökas. Det är ganska sannolikt, att fängelseanslaget får bekosta underhållet af en mängd persöner, som örut belastat fattigvårdsanslagen inom kommunerna, och om dessa till en början häri skulle se en vinst eller minskning i sina egna utgifter, torde de deremot erhålla förlust i bögre skattebidrag för de stora fångvårdsutgiferna. Månne det icke skulle vara bättre att helt och hållet öfvergifva det nuvarande vådliga och genom sina följder alltmera invecklade ch hotande systemet: utstryka det besynrerliga försvarslöshetsbegreppet från lagstiftingen, ej straffa lättja och oordentligt lefnadssätt mera hos den fattige än hos den ike; men deremot använda lagens arm emot len krtingstrykande arbetsföre betlaren, helst lå han genom brott gjort sig känd såsom n vådlig person, samt frän allt fattigjårdsunderstöd utestänga arbetsföra personer, ifven om de icke hafva arbete. Den naturliga traften emot lättja och liderlighet, frukan för hungern, skulle då åter inträda i sin rätt, och dermed kunde sannolikt mera uträttas in med aila de preventiva palliativer som ru örsökas. : Uti 1846 års stadga om försvarslösa tillkännagats; att i afseende på försvarslös som j blifvit dömd för grofva brott eliter för sålant tilltalad och häktad utan att domstolarne fat NN CE ae 0 — RR ke