Aftonbladet – 10 augusti 1853, sida 2

de hederliga menniskorna! Min gubbe var trädgärdsmästare då — inte någon at de fiffiga fina herremän som inte kunna taga i en spade en gång. Stackars gamla, trogna qvinnal Jag började hata den okända egaren. Här var tydligen någon nyuppkommen usurpator, som med sitt mynt hade förjagat den gamla okonstiade gästfria familjen, vanvårdat dess fordna tjenare, lemnat dem att förtjena allmosor genom att visa vattenfallet, och sårat deras ögon genom sin sjelfviska rikedom. Der är vattnet, alltihop går förloradt — det var inte så på min tid, sade min ledsagerska. En liten bäck hvars sorl jag länge hade hört, framsmög nu plötsligen för min åsyn, och gjorde scenen ännu mer tjusande. Då vi, inyo försjunkande i tystnad, följde dess skogiga lopp under slokiga kastanier och skuggiga lindar — framträdde slutligen sjelfva byggningen på motsatta sidan — ett modernt hvitt stenhus med den ädlaste korintiska portik jag någonsin sett i hela landet, I sanning ett vackert hus, sade jag. Vistag mr Trevanion ofta här?! Ja gör han så — inte för det han inte fa bort litet emellan, men int ä det som på min tid, då Hogtons bodde här i sitt varma hus hela året om, inte det der inte.x Goda, gamla qvinna, och dessa stackars förvisade Hogtons! tänkte jag vid mig sjelf: lumpna parveny! Jag kände mig rätt belåten då ett utsprång af planteringar skymde bort huset ur min äsyn, ehuru jag i sjelfva verket alltmer nalkades det. Och denna skrytsamma kaskad, hvars brus jag hört någon stund, kom nu i sigte. Bland Alperna skulle ett sådant vattenfall ha varit obetydligt, men såsom kontrast mot denna så väl vårdade jord, som icke egde några andra djerfva drag, var effekten deraf gripande, ja storartad. Bräddarna voro här sammantryckta och sjelfva strömfåran afemalnad; klippstycken, en del naturliga, en del utan tvifvel artificiella, gåfvo em något vild anstrykning åt stränderna; och kaskaden föll