Aftonbladet – 10 augusti 1853, sida 2

skönaste afvel — och får, som skulle ha vunnit priset på en agrikultur-exposition. Öfverallt framträdde spår af förbättringar — energi — kapitel; men kapital tydligen icke användt endast och allenast för att gifva god vinst. Det prydliga var alltför skenbarligen förherrskande midt ibland det nyttiga, för att icke vältaligt säga: Egaren till detta gods vill draga största möjliga fördel af sin jord, men icke största möjliga fördel af sina penningar. Men den gamla qvinnans ifver att förijena sin vägvisarelön hade ingifvit mig en wvålig tanka om hennes husbonde. Härs, tänkte jag, förete sig alla tecken till rikedom, och likväl är denna stackars gamla qvinna, som lefver på sjelfva tröskeln till rikedomens boning, i behof af ett sex-pence-stycke. Denna misstanke, hvars utfinnande gjorde mig icke litet stolt öfver min skarpsinnighet, stegrades till vicshet genom några få yttranden som jag slutligen lyckades aflocka den gamla qvinnan. — Mr Trevanion måste vara mycket rikb, gade jag. Javars, mycke rikl yttrade vresigt min ledsagerska. Ochs, sade jag i det jag skådade omkring mig på de vidsträckta planteringar eller välodlade marker genom hvilka vägen slingrade sig, än utspringande i gräsplaner och uthuggningar, än bekransad af sällsynta parkträd, än (enär hvarje markens ojemnhet var tillgodojord för förhöjandet af landskapets skönhet) nedsjunkande i dälden, än klättrande uppåt sluttningarne, och än fängslande ögat genom något behagfullt konstföremål eller något tjusände naturskådespel: — Ocha, sade jag, ;han måtte använda många händer här — godt om arbete, inte sanntl!s aJo visst, jo visst — inte för det jag v.l säga att det inte fions arbete för dem som behöfva. Men int ä det samma stölle som på min tid.n Ni kommer således i håg då det var i annor mans hand? Ja visst, ja visst! Då Hogtons hade det,