och förakt för arbete, så kan jag komma al! stiga — men i sanning, jag kommer icke att arbeta.s i i Ah hax, sade jag, ni instämmer med Squills gissar jag, och inbillar er att vi alla äro beroende af knölarne på våra hufvudskålar? sOch blodet i våra ådror, och modersmijölken vi druckit. Vi ärfva äfven andra saker än gikt och lungsot. Ni gör således alltid som er far söger I! Snälla gonse !a Jag kände mig förolämpad. Jag har aldrig kunnat förstå hvarföre vi skola blygas för det man förebrår oss godhet; men jag kände mig verkligen förödmjukad. Emellertid svarade jag dristigt — sOm ni haft en så god far som jag har, så skulle ni icke finna det så utomordentligt besynnerligt att göra så som han säger er. Ja så, er far är mycket god! Han måtie hysa stort förtroende till er sedighet och stadga för att låta er vandra verlden ikring så som han gör. Jag är på väg för att träffa honom i London., I London! Bor han der ?s Han flyttar dit på någon tid.n Då komma vi kenske att råkag, Jag beger mig också till staden. Åck ja, vi skola helt säkert råkas der ls sade jag med uppriktig glädje; ty mitt intresse för den unge mannen hade icke minskats genom hans konversation, huru mycket jag än ogillade de känslor hvarom den bar vittne. Ynglingen skrattade, och hans skratt var högst egendomligt. Det var tyst, musikaliskt, men ihåligt och konstladt. Säker att råkas ! London är en stor stad: hvar träffas ni?? . Jag gaf honom utan betänkande adressen på det hotel der jag väntade att finna min far; ehuru han redan genom sin noggranna undersökning af min ränsel måste ha erfarit denna adress. Han lyssnade uppmärksamt och upprepade den två gånger, liksora för att inprägla den i sitt minne: och vi framskredo båda under tystnad, till dess vi, efter att ha tagit af uppåt en smal gränd, plötsligen befunno oss på en stor kyrkogård, — en stenlagd väg sträckte sig enedt öfver densamma mot torget, till hvilket den gränsade. På en grafsten å denna kyrkogård satt en ung savoyard; hans lira, eller hvad än hans instrument kallades, hvilade på hans knä, och han gnagde på sin brödkant,joch matade några små marmotter (hvilka stodo på två ben på kanten