Aftonbladet – 8 augusti 1853, sida 2

ast varit eller bordt vara mantalsskrifven, andre Väre Befallningshafvande deremet ansett föreskriften i 14 af förordningen angående fattigvården i riket den 25 Maj 1847, att en hvar tillhör det fattigvårdssamnälle, der han, efier fyllda 15 är, sist under 3 på varandra följande Er stadigt vistats, böra tillämpas ifven på försvarslösa personer, som icke varit fattigbjon; och hafven J fördenskull och till förebyggande för framtiden af dylika skiljaktiga äsigter i underdånighet anhöllit, att Oss mätte täckas meddela nådig förklaring, huru författningarne i förevarande fall ätteligen böra förstås och tillämpas. Efter det Vär justitiekansler med infordradt utläande i detta ärende till Oss i underdånighet inkomnit, hafve Vi i nåder lätit detsamma Oss föredragas, och dervid funnit att författningarne äro tydliga derati, att den ort, der försvarslös person, hvilken ej är attighjon, sednast varit eller bordt vara mantalsskrifven, är att anse säsom hans rätta hemvist, utan att lervid mä i betraktande komma ä hvilken ort han, . händelse af uppkommande bebof, kan vara till fatigunderstöd berättigad; hvilket vi Eder till svar och underdänig efterrättelse i näder meddela. Vi hinna icke i dag att yttra något närmare om beskaffenheten at dessa författningar eller redogöra för de nya stadgandena om heramansklyfningen, men skola snart dertill återkomma. — Rörande petitionen emot näringsfriheten läses i Stockholms Dagblad, för i dag följande: Uppmaningar hafva från ätskilliga håll ingått att vi borde meddela den petition om inskränkning i näringsoch arbetsfriheten sova nu en tid utgjort ett dis. kussionsämne i tidningarna bredvid frågan om koleran och de orientaliska angelögenheterna, äfvensom man begärt, att vi skulle införa arbetsföreningens protest emot nämnde petition. Vi hafva icke efterkommit nägondera af dessa önskaingar, dels af den anledning att skrifterna pro ett contra äro af en temligen tröttsam vidlyftighet och värt blad säledes icke, utan att eftersätta sina dagliga och ordinarie äligganden, skulle kunnat fullständigt följa diskussionen i äronet, dels derföre att vi för vär del fösta mindre v:gt vid den ifrågavarande petitionen, emedan vi anse den endast säsom ett redan på förhand misslyckadt försök af handtverksmästare i hufvudstaden att påtvinga hela landet inskränkningar, hvilka den ojemförligt stora majoriteten mäste aose högst skadliga och obetänkta. Vi kunna nemligen icke ett ögonblick fstta, att från en dylik minoritet, en petition, i alla hänseenden så illa motiverad, skulle kunna lyckas stt vinna framgäng hos regeringen och derigenom tillintetgöra en knappt 7 är gammal lagstiftning, hvilken redan framkallat och ännu mer skall framkalla lif och täflan i näringarne och bereda möjlighetea af bergning för en mängd personer som förut voro stängda frän rättigheten af ett fritt arbete — en författning som, vunnen efter 40 ärs strider, under värt konstitutionella statsskick, alltid kommer att utgöra ett af de vackraste kladen i konung. Oscars historia. I sanning det fordras mer än vanlig brist på blygsamhet och förstånd, för att ens kunna hoppas, att konungen, för att göra nägra få skrämästare till behag, skulle sjelf rycka bort detta blad och fränträda de allmänt hyllade grundsatser, pä hvilka den nya författningen hvilar!! Också har denna petition väckt den obehagligaste sensation icke blott inom hutfvudstaden, der ett stort antal af den arbetande klassen inom alla yrkena sammanträdt för att protestera mot de begärda inskränkningarna, utan ock i hela laudsorten, hvars press, så vidt vi veta, utan undantag, förklarat sig emot densamma. Vill man i öfrigt fästa sig vid petitionens innehåll, så vidt det t. ex. är historiskt, d. v. s. hemtadt från erfarenheter, som ocksä utan tvifvel är den bästa läromästaren i dylika praktiska frågor, så hafva petitionärerne, besynnerligt nog, just valt till föresyn det land, der nästan allting är förvirradt och på sned, nemiigen Tyskland, och der man, hvad handtverksarbeten beträffar, gör dessa jemförelsevis sämre bide till qvalitet och utseende än i andra länder, der skråtväng icke finnes, t. ex. i Frankrike, der det varit afskaffadt i mer än 60 är, och i England, der skrämonopolet i allmänhet försvunnit för mer än 200 är sedan. Petitionärerna lära dock icke vilja påstå, att franska och engelska handtverksarbeten äro sämre än de tyska, eller ens de svenska under det att skräen och bönhasjagter här florerade? Eiler kunna petitionärerna förneka, att i samma män bönbasjagter, i följd af den allmänna opinionens tväng, upphört och skräförfattningarnes lama efterlefnad framkallat en friare täflan, bandtverkerierna här allt mer och mer höjt sig och att detta framätgäende visat sig kraftiast just der skrän aldrig funnits, t. ex. i vära machinverkstäder, sidenoch klädesfabriker, boktryckerier m. fl. Hvad skall det då heta, när man äberopar exempel, att glömma just de mest bevisande och hvad som ligger närmast till hands, för att citera hvad som, rätt betraktadt, bevisar emot. Det är ett ytterligare prof på enfald och som ännu mer bör förvissa om att petitionärerna i denna sak gjort sig onödiot hagvär a