Aftonbladet – 6 augusti 1853, sida 3

mr Peacock, som rodnade upp mycket häftigt; men då han blef varse det hån som låg på hans kamrats läppar, satte han sig åter ned och försjönk i trumpen tystnad. Emellertid betalade jag min räkning. Sedan denna skyldighet, som sällan brukar vara särdeles nöjsam, väl var uppfylld, såg jag mig omkring efter min rängel och märkte att den var i gossens hand. Han höll på att med mycken köld läsa den adress som jag i händelse af någon olycka försigtigtvis hade satt derpå — Pisistratus Caxton, Esq., — Hotel, — Street, — Strand. Jag tog ränseln ifrån hörom, Yer öfverraskad af detta brott emot goda tonen hos en ung gentleman som kände lifvet så väl, än jag skulle. blifvit det af enahanda fel å mr Peacocks sida. Han gjorde ingen ursäkt, uten nickade farväl och utsträckte sig till sin fulla längd på bänken. Mr Peacock, som nu var upptagen af en patience, bevärdigade icke min afskedshelsning med något svar, och i nästa ögonblick var jag åter ensam på stora landsvägen. Mina tankar återvände länge till den unge man jag hade lemrat, blandad med en slags instinktmässig, ömkansfull aning om en bedröflig framtid för en person med sådana vanor :och i sådant sällskap, kände jag en ofrivillig beundran, mindre för heans behagliga utseende än för Hans trygga hållning, Hans djerfhet och den öfverlägsenhet han tillvällade sig öfver en kamrat som var så mycket äldre än han. Dagen var redan förliden då jag såg spirorna af en stad, i hvilken jag hade för äfgigt att stanna öfver natten. Ljudet af eit posthorn från en vagn bakom mig föranledde mi att vända om hufvudet, och då äkdonet passerade mig såg jag utanför detsamma mr Peacock, alltjemt sträfvande meden tigarr — det kunde knappast vara densamioa — och hans unge vän utsträckt på taket bland peckgodset, stödjande sitt vackra bufvud mot handen, synbarligen utan att märka hvarken mig eller någon annan. (Forts.)