som illa stod tillsammans med en fotgångares drägt. Hans rock var spänd och uppstoppad; tvenne ofantliga nålar, förenade genom en kedja, prydde en rycket styf långhalsduk at blått siden, tecknadt med gula stjernor; hans händer voro instoppade i mycket söliga handskar, hvilka en gång varit paljgu!a, och besagde händer voro placerade på en elfenbenskäpp, försedd med en kolossal knopp, som gaf den utseendet af en lifbergares. Då han aftog en luggsliten hvit hatt, som han mycket tillgjordt och omsorgsfullt strök med uppslaget på sin högra rockärm, förrådde en ymnighet af styfva lockar ögonblickligen menniskokonst. Lik min värds öl, var äfven denna peruk af sbästa sorts: den var lagd — (såsom vi se på de vanliga porträtterna af Georg IV i hans ungdom) — lågt öfver pannan och uppsteg i midten ef hufvudet i en tupå. Peruken hade blifvit oljad, och oljan hade insupit en icke ringa qvantitet dam; olja och dam hade tillsammans lemnat sina spår på perukens egares panna och kinder. För öfrigt låg i ansigtets uttryck något oförskämdt och sorglöst, men der saknades icke en viss skalkaktighet kring ögonen. Den yngre mannen var skenbarligen af min ålder, kanske ett eller par år äldre — att döma snarare af hans utbildade och senfulla kropp än af bans gosslika ensigte. Och detta sednare, så gosslikt det än var, kunde icke undgå att ådraga Big uppmärksamhet af äfven den ytligaste betraktare. Det hade icke blott den mörkbarhet, utan äfven den karakter hvarpå man plägar igenkänna zigenare-ansigtet, med stora blixtrande ögon, korpsvart, långt och vågigt, men icke knollrigt hår; dragen voro krökta men fina, och då han talade, visade han tänder glänsande som perlor. Det var omöjligt att icke beundra detta ansigtes ovanliga skönhet, och likväl hade detta på samma gång skygga och stolta uttryck, som krig med samhället påtryckt anletsdragen hos den raci om hvilket det påminde mig. Men med all Idetta, så låg det något gentlemanlikt i den unge vandraxens hela utseende och hållning.