Aftonbladet – 5 augusti 1853, sida 3

ståndsdelar i sina olika tillständ och egenskaper! Det ses ämnen, som äro tjugo gönger tyngre än vatten, och andra, som äro tiotusen ränger lättare än vatten, vilkas minsta delar icke kunna märkas med de skarpaste förstoringsglas; vi känna slutligen i ljuset, derna underbare budbärare, som dagligen underrättar oss om fortvarandet af tallösa-verldar, yttringar af ett utomjordiskt väsen, som icke lyder tygdkraften och lock gör sig märkbart för vära sionen genom otaliga verkningar; solljuset, med hvars ankomst till jorden len stela naturen får lif och rörelse. Vi klyfva det strålar, hvilka, utan att lysa, frambringa de mäkigaste förändringar och sönderdeiningar hos den orsaniska naturen; vi sönderdela det i en mängfald af värmesträlar, hvilka sinsemellan röja lika stor olikhet som färgerna. Men ingenstädes varseblifva vi en början eller ett slut. I naturen märker menniskoanden hvarken o:van eller nedan nögon gräns, och nom denna till följd af sin kraft och sia omätlighet cnappt fattliga oändlighet, faller likväl ej en vatteniroppa till marken, ombyter ej ett stoftkorn sin plats, utan att tvingas dertiil. Iogenstädes utom sig märker merniskan någon till jelfmedvetande hunnen vilja; allt ser hon fjettradt vf oföränderliga, orubbliga,grundfasta naturlagar. Blott hos sig sjelf märker hon nägot, som kn beberrska alla naturlagar: en vilja, en ande, som, oberoende i sina yttringar af dessa naturmakter, i hela sin fullkomlighet ger endast sielf sig lag. Redan den enkla erfarenhetskunskaper om naturen pätvingar oss den öfvertygelsen, med oemotständlig sraft, att detta något, icke är den gräns, utom hvilsen icke nägot denna kunskap likt, men fullkomligare, finnes. För vär varseblifning äro dess lägre och lägita trappsteg endast tillgängliga: och likasom hvarje anvan sanning i den induktiva naturforskningen, vitsordar hon tillvaron af ett högre, ett oändligt Högsta Väsen för hvars varseblifvande och uppfattande sinaena icke förslä, och som vi blott genom fullkomaandet af vär andes verktyg kunna förstå i sin storaet och höghet. Naturkunskapen är vägen; på den finna vi medlen ill det andliga fullkomnandet. . Filosofiens häfder lära oss att de visaste menniskor, forotidens och alla tiders störste tänkare, hatva beraktat insigten i naturföreteelsernas väsen, bekantskapen med naturlagarne, som ett alldeles ombärligt bjelpmedel till själens odling. Fysiken var en del vt Filosofien. Genom vetenskapen gör menniskan anaturmakterna till sisa tjenare, i empirismen är det nenniskan som tjenar under dem. Empiristen, stälande sig liksom på jemnlik fot med ett honom unierordnadt väsen, använder blott en liten del af sina srafter till det menskliga samfundets gagn. Verkningarne beherrska bans vilja, i stället för att hon, senom insigt af deras inre sammanhang, kunde be 2errska dem. Man skall ej finna denna inledning opassande, utan på sin plats, när jeg i det följande söker att förslara en af de märkvärdigaste naturlagar som ligga vill g.und för den nyare Kemien. När en tand eller en liten benknota blir för de jemnförande anatomerna en bok, ur hvilken föreläses oss historien om en -varelse i en förgången verld, beskrifver hans storlek och skapnad, det ämne hvai hån lefde och andades, havs föda — om det var vexter eller djur — och visa oss hans fortskaffningslemmar, så skulle allt detta kunna kallas en otyglad in billn iogslek, i fall denna tand, denna lilla benknota, aade slumpens nyck eller en tillfällighet att tacka för sin -skapnad och beskaffenhet... Allt detta är likväl Möjligt för anatomen, emedan hvarje kroppsdel har för sin form att tzcka bestämda lagar: — emedan, aär delens form en gäng är känd, det är en lag som säger huru det hela mäste vara sammansatt. Icke mindre underbart torde det förefalla mängen, alt kemisten, efter det utrönta vigtförhällande, hvari att enda ämne förenar sig med ett annat, sluter till och bestämmer det vigtförhällande, hvari det Törstaämnda ämnet förenar sig med alla andra, med otaliga ämnen. Upptäckten af denna lag, som alla de villdragelser, hvilka innefatta antal och mätt, underordna sig, så väl i den organiska verlden, som i mineraliernas, är värt tidehvarfs vigtigaste och följdrikaste eröfring.