vig förbjöd arbetets ämne icke författaren nöjet att använda sin naiva, egendomliga ironi — så lugn och likväl så djup. Min fars bok varsDe Menskliga Willfarelsernag Historia. Den utgjorde följaktligen mensklighetens moraliska bistoria, berättad med sanning och allvar, och likväl med ett visst skölmskt, giftfritt löje. Ibland frampressade detta leende verkligen tårar. Men i all sann humor ligger dess frö, patos. O! vid dårskapens gudinna, han var ( sanning hemma i sitt ämne! Han skärskådade först menniskan i hennes vilda tillstånd, i detta afseende gifvande företrädet åt resandeg och forskares bestämda uppgifter framför forntidens dunkla myter och grubblares drömmar om vårt fordna tillstånd. Han uppdrog osmyckade skildringar öfver det moraliska tillståndet i Australien och Abyssinien, lika lifliga som hade han hela sitt lif igenom lefvat bland buskmän och vildar. Gick han så öfver Atanten och framställde för läsaren den amerikanske indianen med dess ädla natur, sträfvande i civilisationens morgongryning, då svännena Penn förjagade honom från hans arfvelott och anglo-saxaren dref honom tillbaka i mörkret. Han visade såväl snalogi som kontraster mellan denna del af värt elägte och andra folk, lika aflägsnade från det vilda och det odlade tillståndets ytterligheter, Araben i sitt tält, Teutonen i sina skogar, Grönländaren i sin båt, Lappen i sin rensläda. An framträdde nordens sträfva gudar, än den återuppväckta druidismen, öfvergående från sin ursprungliga tempelfria tro och dyrkan till sednare tiders offerplatser och afgudabeläten. Vid deras sida framträdde Feniciernas 5Saturnus, Indiens mystiska Buddba, Pelasgirnas elementargudar, Egyptens Naith och Serapis, Persiens Ormuzd, Babylons Baal och det behagfulla Etruriens bevingade genier. Der berättades med en noggranhet, så klar och kraftfull gom ödets röst, huru natur och lif skapade religionen; huru religionen skapade selerna; huruledes och genom hvilka orsaker vissa stammar bildades för framåtskridande; huruledes andra voro bestämda att förblifva