ädelbets skepnad, det onda som kläder sig i det godas ståtliga skrud., — Min onkel gick ull fönstret, öppnade det, såg utåt ett ögonblick, liksom för att hemta frisk luft, tillslöt det derefter varligt och vände tillbaka till sin plats; men under den korta tid fönstret varit öppet hade en nattfly flugit in. Berättelser sådana som denna, återtog min far deltagande, hafva sin nytta min bror, antingen de nu förtäljas af någon stor tragiker eiler i enkel hvardagsstil; — de genomtränga vårt bjerta för att göra det visare; men all vishet är ödmjuk, min Roland, De uppmana oss att till oss sjelfva göra den fråga du framkastat: vyKunna vi fördöma denna Man? och förståndet svarar så som jag svarat: Vi beklaga mannen, vi fördöma hans gerning.e Vi — akta, min vän! natflyn flyger på ljuset. — Vi — schas! — schas!, — och min far afbröt silt yttrande för att jaga bort nattflyn. Min onkel vände sig om, borttog näsduken från nedre delen af sitt ansigte, hvars rörelse han velat dölja, och fläktade undan nattfyn från lågan. Min mor flyttade bort ljusen från djuret. Jag försökte att fånga det i min halmhbatt. Men det såg ut som hade den onde sjelf farit i nattfiyn, den trotsade oas alla; än slog den sina kretsar upp mot taket, än närmade den siz de olycksbäådande ljusen. Liksom af en samtidig impuls nalkades min far det ena ljuset och min onkel det andra; och just då nattflyn svingade kring kring liksom obeslutsam hvilketdera ljuset den skulle välja till sitt bål, utsläcktes båda. Elden hade brunnit ned på härden, och utur det plötsliga mörkret hördes min fars milda röst likkom kormande från en osynlig varelse: Vi försätta oss sjelfva i mörker för att rädda en nattfly från lågan, broder! skola vi väl göra mindre för våra medmenniskor? Utsläckom, ack! i mensklighetens namn utsläckom vårt förstånds ljus, då mörkret mera gynnar vår barmhertighet.s Inpar ljusen ånyo blifvit tända hade min onsel lemnat rummet. Hans broder följde honom; min mor och jag slöto oss närmare intill hvarandra och e i hviskningar.