Aftonbladet – 3 augusti 1853, sida 1

VEIUR ERP PERIOD MERERe BEN an BUSA TRE TPSTS TR Måste STOCKHOLM, den 3 Avcusti. — Något om möjligheten af en pastoraisreglering. IV. Om det å ena sidan är en sanning, att alk yttre organisation af presterskapet, buru ända målsenlig och detsammeas id motsvarande den: än må vara, dock icke förmår meddela pre-sten den lifgifvande ande, som först gör hans: arbete fruktbärande och välsignelserikt, så är: det likväl å andra sidan också-sannt, att en: felaktig organisation hämmar den rikt utrustade: anden i hans verksamhet, så att ban icke för-mår. uträtta hvad han under andra förhållanden skulle kunna, och helt och hållet undertrycker den svagare, som väl vill, men sakaer tillräcklig kraft att bekämpa de hinder, tom sätta sig emot den goda viljans förvexkligande. Vi tro således icke, att den före slagna förändring i presterskapets organisation, som vi i några föregående artiklar behandlat, eller komministrarnes och deras vederlikars förvandling till sjelfständiga kyrkokerdar, i och för sig i ringaste mån förmår ingifva presten den anda oeh det lif, som är ett ound-gänligt vilkor för att ett embete, sådant som bans, skall göra sitt åsyftade gagn; men väl tro vi, att genom denna reform ett stort hinder för en bättre frukt af prestembetet, än det hittills i allmänhet burit, skulle urvägenröjas, att härigenom krafter skulle komma försanilingen till godo, som, i fall närvarande förhållanden fortfore, än skulle försoffas af välfefnaden, än vilseledas af fåfängan, äregirigheten, högmodet, än, hvad dets. k. lägre presterskapet beträffar, skulle dels mer eller mindre förlamas, dels helt och hållet undertryckas af fattigdom, mörka framtidsutsigter: och framför allt saknad af den fria och sjelfständiga verkningskrets som menniskoanden: behöfver för att kunna arbeta med glädje och drift och nit, för att kunna utveckla och utbilda sina anlag och krafter. Som förhållan det hittills varit har månget utmärkt kyrkoherdeämne gått för församlingen förloradt under den långa väntningsoch pröfvotid som det lägre presterskäpets medlemmar måste genomgä. De jemförelsevis få af dem; som hittills på den vanliga befordringsvägen hunnit till kyrkohberdeplatsen, hafva då detta efterlängtade mål omsider uppnåtts, vanligen var rit utlefvade och orkeslösa, eller, om också någon kroppskraft återstått, så har dock den andeliga varit bruten, nedtryckt, försoffad genom det beroende och den fattigdom som under mer än ett fjerdedels sekel varit deras dagliga följeslagare. Så har det allt hittills varit i alla hänseenden illa bestäldt med vår kyrkas egentliga verksamhetsplatser, nemligen kyrkoherdarnes. Från skolan har hon fått emottaga uttröttade och vid embetet ovana och för detsamma oskickliga pastorer, fråm kapellanerna och adjunkterna lekamligt eller andligt orkeslösa män, som ej heller kunnat uträtta någonting. Sålunda hafva devigtigaste kyrkliga beställningarna i allmänhet icke varit något annat än pensionsplatser, så för kyrkans som skolans tjenstemän. Tiden kan sannerligen nu vara inne att göra dere till nägot annat och bättre. Att kyrkoherdebeställningarna, genom den nu föreslagna förändringen, i allmänhet skulle komma att intagas af personer som ännu befinna sig i mannaålderns kraftfulla dagar är en alldeles påtaglig båtnad för församlingarna. En annan är den, att dessas ledamöter skulle få närmre vög till sina kyrkoherdar än för närvarande är förhållandet i de af två eller flera socknar sammansatta pastoraterna och äfven på andra ställen, Den nu varande pagtoratsindelningen har bland andra olägenheter äfven den, att den lägger långa afstånd mellan dem som i alla hänseenden böra stå hvarandra så nära som möjligt. Det är godt — yttrade ett komministersombud vid 1847— 1848 ärs riksdag — att de som bafva mycket att talas vid om få närmare väg till hvarandra. Pastor och åhörare hafva med hvarandra mycket att uppgöra, behöfva ofta talas vid, för att lära känna och älska hvarandra; kännes icke detta behof, är det så mycket värre, och de behöfva då komma hvarandra närmares, Men denna sak har också en yttre sida. Vi kunna icke se något skäl hvarföre en församlings ledamöter skola, såsom förhållandet är på så många ställen, t. ex. i Norrland, Wermland, 0. 8. v., nödgas resa 2, 4, 6, 8 mil eller ännu längre för uttagandet af en lysning, ett tillståndsbevis att få de döda begrafna, de födda döpta, hustrur kyrkotagna o, s. v., då alla dessa presterliga embetsförrättningar, genom den af oss förordade reformens införande, kunna blifva verkstälda utan alla omsvep, hvarföre församlingarna skola uppoffra icke allenast pastoralier, utan äfven sin tid endast och allenast för att rikta en prelat, hvarföre församlingarnas nattvardsungdom skall, såsom förhållandet är i Westerås stift; enligt hvad vi förut anfört, äfvensom på många andra ställen, ja, troligen på de aldra flesta der det finnes pastorater som bestå af flera än en socken, nödges gå långa vägar till en annan församling ör att erhålla en undervisning som lika väl om icke bättre kan erhållas på stället. Något så förvändt var ej heller den ursprungliga afsigten hos vår kyrkolags stiftare. Komministerfullmäktigen för Carlstads stift vid 1847 och 1848 ärens riksmöte har i detta hänseende nedlagt i presteståndets Protokoll en ganska märklig upplysning, som vi här meddela. Sedan han förut nämnt, att rikets ständer äfven i fordna dagar klagat öfver moderkyrkans supremati öfver anhexen samt olägen