Er bror skulle vara i stånd att sänka alla skepp i kanalen, min mor, sadg jag helt vänvördigt, Jag ängrade mig bittert redan innan orden väl voro utsagda; och lindande min arm kring min mors hals kysste jag bort den smärta jag hade förororsakat. När jag blef allena i min lilla bur, der jag tillförne alltid inslumrat så ljuft och lätt, så var det liksom hade jag legat på skuren halm. Jag kastade mig bärs och tvärs — jag kunde icke gofva. Jag steg upp, tog påmignattrocken, tände ljuset och satte mig framför bordet vid fönstret. Till en början föllo mina tankar på:de ofulländade konturer af min fars ungdom, hvilka blifvit så hastigt uppdragna inför mig. Jag fyllde i de bristande färgerna, och inbillade mig att taflan förklarade allt hvad som så ofta hade förvirrat mig under mina irrande gissningar. Jag förstod, efter hvad jag förmodar genom någon hemlig sympati i min egen natur (ty genom erfarenhet af menniskoslägtet hade jag lärt litet nog), huru ett varmt, allvarligt, forskande sinnes— under kunskapens börda ryckt alltmer inom lideltens inflytande, — hade, sedan denna eggelse på ett sorgligt och plötsligt sätt blifvit det beröfvadt, försjunkit i lugnet af ett passift, afsigtslöst studerande. Jag förstod huruledes, under bekymmerslösheten och stillheten af ett lyckligt men pasgionfritt äktenskap, med en maka så mild, så omsorgsfull och vaksam, fastän så föga egnad att lifva och sporra och uppelda ett af naturen lugnt och begrundande förstånd, — huru, säger jag, år efter år hade smugit sig bort i en enslig forskares lärda onyttighet. Jag förstod derjemte huruledes, efterhand som min far inträdde i detta stadium af medelåldern, då alla män äro söm mest benägna för ärelystnad hurnledes då de länge tystade hviskningarne återhördes; och för sinnet, slutligen frigjordt från den kalla tyngd som ett bedra