Aftonbladet – 30 juli 1853, sida 2

stackars far, som alltid var långsam i sins rörelser, fick sist mottaga min helsning, Onkel Jack hade qvarlemnat. ett genska mäktig intryck af sin stora sigillring på mina fingrar mr Squills hade klappat mig på axeln och förklarat mig ha bväxt ofantligt; min nyfunne slägtinge hade med mycken värdighet yttrat: Brorson, er hand, sir — jag är kapten de Caxton; och äfven den tama ankan hade tagit näbben från sin vinge och vänligt skubbat den mot mina ben, hvilket var hennes vanliga helsningssätt, innan min far lade sin bleka band på min panna, betraktade mig ett ögonblick med outsäglig ömhet och yttrade: Allt ge och mer lik din mor -— Gud välsigne ig la En stol hade hållits ledig för min räkning mellan min far och hans bror. Jag satte mig hastigt ned, och jag kände en hög färg uppstiga på mina kinder och en stockning i hbalsen, till den grad hade den ovanliga ömheten i min fars helsning gripit mig, och på samma gång kom öfver mig en känsla ,af min nya ställving, Jag var icke längre en skolgosse som kom hem under de korta ferierna: jag hade återvändt i hemmets hägn, för att sjelf blifva ett af stöden för detta hem. Jag var slutligen en man, berättigad att bjelpa eller trösta dessa dyra varelser, som hittills utan återvändo ordnat och styrt för rmig. Det är en sällsam kris i vårt lif då vi komma hem efter sfulländad uppfostran. Heramet synes något helt annat än tillförene; förut här man egentligen blött varit ett slags välkomnad och smekt gäst, och emå fester blifvit anordnade för det befriade och lyckliga barnet. Men att komma hem efter fulländad uppfostran — åttha sagt farväl åt skola och barndom — det är att icke längre vara en gäst, ett barn. Det är att deltaga i hvardagslifvets omsorger och pligter — det är att inträda i hemmets förtroenden, Är det icke si? Jag skulle velat dölja mitt ansigte i mina händer. och gråtit! Så tavkspridd och okonstlad min far än ver, så egde han dock stundom en förmåga att med ens se in ända till bjertats djup. Jag