igen: frågar man mig, hvar jag personligen bäst trifdes, så skall jag svara: Nya Holland, der jag var nog lycklig att omfattas med en engelsk familjs hela bhjertlighet och välvilja, der jag gjorde en angenäm och lärorik resa, i säliskap med personer, som: bevisade frömlingen all denna uppmärksamhet och vänskap, som man endast fullt uppskattar: då den är så fullständig och oegennyttig. Afserman åter med sin fråga hvarest jag fenn mest att lära, niest att förvånas åt, så skall jag upjmw gifva Kina, der jag var i tillfälle att göra bekantskep med ett länd och ett folk, som man i allmänhet tror sig så väl känna och dock så litet begriper, förhållanden, eom äro så dismetralt motsatta våra, och lefnadsvanor, lefnadsyrken, som jianebära så oändliga ämnen till. undran och beindran. Vill man äter veta, livar sjelfva resandet mest intresserade: mig, så hänvisar jag till min berättelse om excursionen från Manila, med sina små spanska äfventyr och sina fröjder bland Tagalerna och Filippinernas herrliga natur. N Ger man deremot frågan den form, hvarest jag helst skulle-vilja stadna, och afser dermed icke att få ett svar på hvarest jag helst skulle önska att anställa naturhistoriska undersökningar, utan hvarest jag skulle vilja uppslå mina bopålar för lifvet, så skulle min tvekan att svara ej blifva lång. Jag skulle då ejtaga till bjelp några Klyftiga spetsfundigbeter i bevispingen, ej några valda uttryck, i framstälmnog, ej slå mig för mitt bröst och hänvisa till. det derinom klappance hjertat, ej si toner sjubga ut min känslas djup — utan endast citera den vältaliga slutstrofen i Min son på Galejan: Sverige är och blir till slut Dock det bästa Gud har skapat. Forts. följer.)