Aftonbladet – 27 juli 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 27 Juli. Något om möjligheten af en pastoratsreglering. HI. Vi hafva förut telat om fördelen af annexerneg upphöjande till sgjelfständiga församlingar. Men det är icke endast komministrarne och deras vederlikar, som skulle vinna genom den föreslagna reformen. Presteståndet i allmänhet skulle vinna derpå i mer än ett hänseende. Det skulle, för att i korthet uttrycka denna vinst, derigenom komma närmare iden för ett kristligt presterskap. För ett sådant, ideelt eller i biblisk mening uppfattadt, är all annan olikhet i rang och värdighet främmande, än den som har sin grund i det väsentliga hos menniskan, i det som utgör hennes egentliga personlighet, det företräde, som en rikt utrustad ande, hvilken troget och samvetsgrannt använder sina stora gåfvor till medmenniskors bästa, härigenom bar och vinner framför andra, som icke äro lika rikt utrustade, är det enda, som godkännes af det kristliga presterskapets id. I yttre bänseende, eller i hvad sambhällsställningen beträffar, äro alla dess ledamöter lika, emedan de alla hafva eller böra hafva samma väsentliga kall, som, allt efter de olika synpunkter ur hvilka det betraktas, väl kan föranleda olika benämningar af sina innehafvare, men aldrig grundlägga någon annan skillnad dem emellan, än de större eller mindre andliga gåfvornas, det större eller mindre nitets och trohetens, den större eller mindre erfarenhetens, den större eller mindre embetsskicklighetens. Sålunda är hela den månggradiga embetsmannatrappa, som börjar med adjunkten och slutar med erkebiskopen, hufvudet för vårt politiska presterskap, i sjelfva verket något för kristendomen främmande. Alla prester äro kyrkoherdar, om vi förlikna deras åhörare vid en hjord, eller biskopar, om vi afse prestembetets uppsigt öfver de anförtrodda själarna, eller komministrar, medtjenare under samma herre, i fall vi vilja uttrycka deras förhållande till hvarandra. Ju bättre denna åsigt af församlingen fasthålles, ju fullständigare den förverkligas, desto bättre motsvarar också församlingens tjenare, prester, sitt embetes ide, Olikheten i rang mellan presterne, tillfället att kunna uppstiga från en lägre till en högre grad, väcker oftast hos dem en fåfänga, en äregirighet, som borde vara främmande för prestens bröst, såväl derföre, att den, som med framgång skall kunna arbeta på andras förädling, sjelf måste vara en moraliskt ädrl personlighet, som ock derföre, att denna .. inga och äregirighet lätt inleder presten 8 äfvanden, för hvilka hans embetes Felgd och förbindelser, att icke tala om har.s eget menniskovärde, uppoffras. Så har också den i rangskilnaden grundade stora olikheten i presterskapets inkomster verkat i högsta grad förderfligt både uppåt och nedåt bland detta samma presterskap. I sednare hänseendet hafva vi i en föregående artikel lemnat tillräckliga bevis och i det förra åtminstone en antydning, då vi anfört hvad en ledamot af sjelfva presterskapet yttrat: Presten behöfver bröd, icke öfverflödigt — det mera skadar än gagnar, men nödtorfiigts. Det öfverflödiga bröd, som icke få af vår kyrkas högre presterskap åtnjutag, t. ex. genom flera prestlögenheters förenande under en och samma kyrkoherde, har förvandlat mer än en ibland dem till en yppig, maklig, håglös eller högmodig prelat, som än icke ansett sig ega några andra och högre åligganden, än att njuta af det lifvets goda, som blifvit honom beskärdt, att lefva och låta lefva, som man söger, än, på ett ännu lägre steg af pligtförgätenhet, tyckt sig för god, för upphöjd öfver sitt embetes väsentligaste skyldigheter, predikandet, husförhören, sockenbuden, o. 8. V.,