Aftonbladet – 26 juli 1853, sida 3

Gud välsigne dig, mitt dyra, dyra barn! — Din ömma och lyckliga mor KE. C. Den tid som förflöt från emottagandet af lessa tvenne bref och till den morgon då jag skulle återvända hem, syntes mig såsom en af dessa långa, oroliga, halft drömmande dagar hvilka jag under någon barnsjukdom hade ftillbragt i sjuksängen. Jag genomgick mekaniskt mina förelagda arbeten, förattade ett grekiskt ode såsom afskedshelsning till Philbelleniska Institutet, ett ode hvilket dr Herman förklarade för ett mästerstycke4 och hvilket min far, till hvilken jag i triumf öfversände; det, återskickade jemte ett bref på misshandlad engelska, som parodierade alla mina Helleniska barbarismer genom att härMa dem på mitt eget tungomål. Emedlertid sväljde jag pillret och tröstade mig med den -hugnpande häågkomsten, att, sedan jag användt sex år på att lära mig skrifva dålig Grekiska, jag aldrig mer skulle blifva i tillälle att begagna mig af en så dyrbar färdighet. Och så kom sista dagen. Jag besökte då, i ett slags ljuf mellankoli, alla gamla hviloplatser och tillflyktsorter. Röfvarekulan som vihade gräft n vinter och som vi, d. v. s. sex ibland ost, vibehållit och skyddat mot hela det lilla koungarikets polis. Platsen nära staketet, der ag hade utkämpat min första strid. Den gamla pokträdsstubben, på hvilken jag sutit och läst ref från hemmet. Med min med sex blad(förutom korkskruf, vennrensare och knappkrok) försedda knif, nekar jag mitt namn i stora kapiteler ofvanör min pulpet. Kom så natten, klockan ringle och vi gingo till våra rum. Och jag öppade fönstret: och blickade ut. Jag era. ade stjernorna och undrade hvilken ibland lem som var min — hvilken som skulle lyga ill rykte och framgång min gryende mannailder. Hopp och ärelystnad lågade högt anom mig; — och likväl, bakom dem stod Melankoli. Ackl hvem ibländ eder, mina äsare, kan nu i minnet åferkalla alla dessa ankar, ljufva och sorgsna — all denna nämnbara, halfmedvetsa saknad som egas det förflutna — all denna obestämda ra an mot framtiden, som äfven af den inskränkaste gör en poet under den sista natten inan han går att för alltid lemna barndomen ch skolan? (Forts. följer.)