om handtverken, att nägre handtverksmästare i huf. vudstaden, missbelåtne med den utvidgning i friheten att försörja sig som 1846 års fabriksoch handtverksordning :emnar ät arbetaren utöfver hvad förut egde rum, efter hållne sammanfråden sinsemellan låtit utarbeta en underdånig petition till konungen, hvaruti de sökande, till mästarnes förmän, begära en mängd inskränkningar i näringsfriheien. Utgående frän och stödjande sig på den tanken, som fibnes åberopad på ätskilliga ställen i nämnde pelition, att rättigheter att tillverka handtverksoch slöjdevaror bör anses såsom ett privilegium, hafva petitionens författare på denna grund yrkat att konungen mätte upphäfva all det som utgör den väsentliga egenskapen af 1846 ärs näringsfrihet och vilja sälufida icke blott hafva rät tigheten att försörja sig med arbete äterförd inom sädane gränser, att den blefve i det närmaste till intetgjord, utan ocksä. flera af de bestämmelser i meranämnde författning upphälfde, som lemna gesäller och lärlingar ett skydd och en tillflykt emot mästarnes godtycke säväl i afseende på behandlingssätt som arbetslönens bestämmande, äfvensom slutligen i afseende på vilkoren för mästerskaps erhållande eller rättigheten för arbetaren att vinna burskap och på sädant sätt kunna blifva sin egen sedan det icke mera kan ske genom försörjningsrättens utöfvande. Det är likaledes bekant: för mången bland arbetarne inom handtverken, att sedan denna patition blifvit uppsatt, hafva dess upphofsmän, för att vinna anhängare ät densamma, begagnat en väg, som stär i öfverensstämmelse med sjelfva petitionens syftning. Osktadt petitionen nu slutligen hlifvit tryckt har den likväl icke genom bokhandeln eller på annat sätt blifvit tillgänglig för allmänheten, och det är till och med svärt nog för den som önskar det, att förskaffa sig del af dess innehåll innan det största antalet uni derskrifter redan derä vunnits. Deremot hafva petitionens upphofsmän icke sparat nägra bemödanden att erhålla underskrifter deräå af handtverksmästarne, och ansträngningar hafva icke heller saknats att söka förmä ett antal af de på verkstäderna arbetande gesäller att underteckna sina namn innan de kommit i närmare tillfälle att pröfva innehållet deraf. Utan att tillåta sig nägra betraktelser öfver lämpligheten af de medel, som härvid stundom blifvit använde till öfvertalande, kan man dock lätt sluta till hvad rätionena upphofsmän egentligen äsyfta att dermed ästadkomma, nemligen att derigenom möjligen bibringa H. M. Konungen den föreställning att han, fastän i största välmening, begått ett misstag och varit okunnig om folkets verkliga tänkesätt, dä 1846 ärs författning utfärdades eller med andra ord bringa bozom att tro det petitionen är ett uttryck af en allmän och på verkliga sakförhållanden grundad opinion hos flertalet af de näringsidkande klasserna. Denna slutsats stärkes ytterligare, då man vid petitionens genomläsning finner att dess förtattare oförtäckt beskylla konungen att ej hafva kännt hvad han företog sig då näringsfribeten utvidgades; att de uppdragit en mörk sbildring, som likväl ieke är åtföljd af något enda bevis af hura de i handtverksnäringarne arbetande förmenas hafva lidit och handtverken sjelfva aftagit och aftynat sedan berörde författnings utgifvande, samt med en säkerhet och myndighet, som tyckes bevisa att sökanderne icke sakna förhoppning om framgäng, förespegla konungen hurusom han endast beböfver följa den ledning petitionärerne nu föreskrifva honom för att göra sitt folk lyckligt. Med ett ord, det hela synes nästan vara beräknadt på att genom högstämda ord skrämma konungen till ätergäng ifrän en af de vigtigaste lagstiftningsåtgärder som vidtagits unde: hans regering. . Men om genom de bemödanden, som sålunda blifvit använda, ett icke obetydligt antal underskrifter erhållits på nämnde petition, så är det likväl sannolikt att ett mängfaldigt större antal af den inom handtverksslöjderna sysselsatta personal finnes, som är af en motsatt tanka med petitionärerne. Det synes redan för det enklaste förständ och utan behof af lärdom eller stora insigter sisom en naturlig tanka, att ett af de förnämsta ändamälen med ett samhälle mäste vara att så många af dess medlemmar som möjligt må kunna ätnjuta trefnad och ega tillfälle till förkofran genom utbyte af hvad de kunna framalstra samt att detta i största möjliga män skall vinnas derigenom att hvar och en eger frihet att använda sitt eget arbete så mycket som möjligt till egen förmän eller förena sig derom gemensamt med andra, och icke derigenom att ett mindre antal besitter privilegium eller uteslutande rätt att med begagnande af andras arbete mot en genom konstlade åtgärder nedtvingad arbetslön frambringa och till sin förmän försälja de produkter, som andra behöfva, medan den största mängden af lagligt tvång hindras att anvädda sitt arbete säsom de finna fördelaktigast för egen räkning. Det ligger ju för hvar och en klärt och behöfver icke nägon bevisning, att rättigheten att sjelf råda öfver sitt arbete, det vill säga att efter eget val kunna arbeta för egen räkning eller endast efter fri öfverenskommelse för andras, mäste vara den första ursprungliga och naturliga grundlagen för dem som bygga och bo i ett land, och att hvarje i strid med denna naturliga grundlag tillkommen inskränkning i en sådan rättighet i sjelfva verket är en inkräktning till fördel för ett mindre antal på alla de öfrigas bekostnad. Denna tanke öfverensstämmer också med den erfarenhet som numera är nog allmänt känd, för att tillhöra snart sagdt hvar mans kunskap, att folket i vissa: af de länder, som gätt längst i näringsskicklighet och rikedom, samt der arbetet betalas bäst, nemligen i England och i Frankrike samt framförallt i Förenta Staterna i Amerika, betraktas den oinskränkta näringstrihet som der är rädande utan skilnad af stad och land, säsom en af de vigtigaste hufvudkällorna till det framskridande, som under den sednaste mansäldern derstädes egt rum. Utan att nu ingå i vidare undersökning i detta hänseende och utan att egentligen befara, att konungen af den framställning som handtverksmästarnes petition innebåller, skall förmås att frångå grundsatserna af 1846 års bhandtverksordning, för hvilken Hans Maj:t emottagit flere uttryck af den arbetande klassens erkänsla och troligen skall tillvinna sig en allt större tacksamhet af det största antalet i samma mån som dessa grundskatter ytterligare finna en utvidgad tilllåmpniog, har Arbetareföreningens bestyrelse, enligt beslut vid allmän sammankomst af föreningens medlemmar och andra arbetäre, der det ansägs af vigt att icke genom likgiltighet för ett ämne, som i alla händelser utgör en lifsfråga för hvar man, då det angår rättigheten och vilkoren för att kunna försörja sig, hvilket är detsamma som at lefva, velat härigenom uppmana en hvar, men framförallt dem som erbetå i handiverken, att hvar i sin krets sammanträda och förskaffa sig kännedom af pet:tionens innenebäll samt, om de finna, att ett bifalltill densamma os —————AEO OO ORO NNE ASO Sramala da frön fas Alena Av ne lkram havs