Aftonbladet – 26 juli 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 26 Juli. Nästan ingen post har under flera månaders tid ingått utan att bringa oss nya tidningar om den oerhörda tillvext som utvanåringen till Amerika antager i vårt fädernesland. För år 1851 var antalet af ifrån Sverige till Nordamerikas förenta stater utvandrande personer, om vi minnas rätt, 229; för förlidet år hafva vi ej erhållit tillförlitliga uppgifter, men ensamt under Maj månad utvandrade öfver Götheborg och Helsingborg omkring 1000 personer, och utan fara torde man för 1852 kunna beräkna 2 å 3000 utvandrare från Sverige ensamt, och äfven från Norge eit högst betydligt antal. Änvu mindre hafva vi några tillförlitliga beräkningar öfver antalet af dem som i är emnat eller rusta sig till att för alltid lemna adernejorden, men vi befara allvargamt att det ej stadnar vid det dubbla mot föregående iret. För ett par veckor sedan funnos, enligt de uppgifter vi erbållit af resande, på en gång i och omkring Götheborg icke mindre än två tusen personer af allmogen, som vän tade på skeppslägenhet till Newyork. Flera enskilda bref ligga i detta ögonblick framför oss, som gifva betänkliga vinkar om det oerhörda omfång som utvandringen antager. Från en landsort i vestra Sverige heter det att nästan hela allmogen i en stor och välmående socken beslutit att vandra ut. Flera af dem hafva för några år sedan gått förut, och nu komma oupphörligt bref från de bortfarna, innehållande uppmaningar till de qvarstadnade att ofördröjligen följa efter, och äfven penningar för att underhjelpa anordningarne till afresan. Många gamla hjonelag hafva från denna trakt i år utvandrat för att söka en fristad för sin ålderdom hos barn och barnabarn på andra sidan om verldshafvet. Från en trakt af sydvestra Sverige skrifves till oss att utvandringsrörelsen tilltager i hotande proportioner. Förgäfves bemöda sig prester, embetsmän och ståndspersoner att afråda allmogen och lugna den sinnesoro som drifver den att liksom flyttfoglarne bryta upp sina bopålar ur den gamla svenska jorden och söka ett okändt hem vid stränderna af Erie och Ontario. Och frågar man dessa menniskor hvad de tänka på, så svara de alla med en mun att de tycka att här bemma blir allting allt sämre och sämre, skatter och pålagor allt tyngre och tyngre, utan någon skymt till lättnad och förbättringar, och hos ganska många lärer, enligt hvad tillförlitliga personer berättat oss, råda en dyster förkänsla af någon stor olycka, som i en nära framtid ligger framför oss, och från hvars upplefvande de vilja rädda sig sjelfva och sina barn. På andra orter, såsom i Skåne, planeras utvandringar mycket betänksamt och många år på förband. De besutna bönderna skicka ut sina söner och mågar till Amerika för att se sig före, och när de få tillfredsställande underrättelser från dessa ge de sig sjelfva på vägen. Vi hafva sett en stor mängd bref från personer af allmogen, och nästan i alla haft tillfälle att iakttaga, huru mäktig känslan af blodsfrändskap är hog vårt folk. Der slögten är, dit dragas deras hjertan. En far eller mor måste komma för att se sin lilla soneller detterson, som föddes på andra sidan Atlantiska hafvet; de unga måste lära känna sina obekanta syskonbarn långt bort i Amerikas vester; alla längta efter någon af de sina, men det egna och för vår nationalkänsla djupt ostande härvid är, att denna slägtkänsla, denna längtan efter en återförening med de sina, går från öster till vester, men icke tvertom. Detta må vara ganska smärtande för vår fosterländska stolthet, men det är ett faktum. Endast undantagsvis hör man en utvandrare uttrycka en saknad af fosterjorden, och om någon uttrycker en längtan tillbaka till fädernehemmet, så är det vanligen en för hvilken det i främmande land gått ovanligt motigt. Men