Aftonbladet – 22 juli 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 22 Juli. Den af många handtverkare här i hufvudstaden underskrifna och till K. M:t nyligen ingifna petitionen om upphäfvande af näringsfriheten innefattar ett af de mest oförsynta försök att tillintetgöra den främsta af alla medborgerliga rättigheter, eller den att oförhindrad af privilegier få använda arbetsskicklighet och förmåga för att derigenom förvärfva lifsuppehälle. Denna rättighet, som är af så utomordentligt stor vigt för alla arbetare, vilja hufvudstadens och sannolikt äfven en stor del uf landsortsstädernes handtverksmästare, eller sanske rättare sagt fordna skråmästare samt undra arbetare gom hoppas att snart kunna olifva antagne till dylika skråmästare se afskaffad. De fordra att handtverk endast må å utöfvas inom städerna, och de begära att ler må ingen antagas till handtverksmästare atan att dertill vara godkänd af förutvarande handtverksmästare. Syftemålet är att dels förskaffa städerna uteslutande monopol på alla 2. k. handtverk och dels att inom städerna sätta de nuvarande nandtverksmästarne och dem som dessa seiermera vilja dertill antaga i tillfälle att ensamma och utan konkurrens med andra få ssörda vinsten af detta monopol. Detta är i korthet petitionens syfte samt således den eländigaste uppenbarelse af den gamla skråandan, dess egennytta och förtryck. Knappt mera än sex år hafva förflutit sedan vår nuvarande Konung i öfverensstämmelse med opinionens fordringar afskaffade de gamla skråprivilegierna och om ej helt och hållet åtminstone i de hufvudsakligaste delarne gjorde arbetet fritt. Denna åtgärd var den rättvisaste, den ädlaste och den nyttigaste som blifvit vidtagen under Konung Oscars regering och kommer alltid att utgöra en af dess vackraste glanspunkter. Det är denna åtgärd som den återvaknande gamla skråandan vill hafva utplånad, på det skråmästare uten annan medtäflan än den de sjelva vilja medgifva skola kunna beskatta hela den öfriga nationen. Det är en rysk cirkulärnot riktad dels mot alla arbetare i riket, hvilka man vill beröfva friheten till förtjenst af sina händers arbete, och dels emot alla förbrukare af handtverksarbeten, emedan man vill hafva dessa undantagna från konkurrensen för att derigenom kunna höja priserna för förbrukningen. Tonen i denna not är nästan också lika oförskämd som i det östra väldets och skråandan begagnar sig af ett språk zom stundom är nära nog pockande. Så yttras: Som Eders Kongl. Maj:t tvifvelsutan (P!), i likhet med de Konungar, hvilka tillförene egt svenska folkets undersäåtliga trohet och osktymtade kärlek, i näder har för afsigt att lyckliggöra samma folk, ingen klass deraf undantagen, byser borgerskapet (en del skrämästare), i sin högst bekymmersamma belägenhet, äfven den förhoppningen, att dess, af nödvändighetens oafvisliga kraf päkallade klagan icke varder onådigt upptagen, utan af Eders Kgl. Maj:t i nåder behbjertad, så att den misströstan, som nu oroar och bedröfvar borgerskapet, mätte förbytas i belätenhet, helst sådant mycket väl läter sig göra, utan förnärmande at andra sambhällsklassers intressen. Ett dylikt snödvändighetens oafvisliga kraf på arbetemonopol skulle således icke förnärma de andra sambhällsklasserna, d. v. 8. nära nog hela nationen som uteslöts från monopolet? Handtverksmästarne i städerna utgjorde år 1851 omkring 7000 och genom: att gynna dessa med monopol af handtverksarbeten, skulle intet förnärmande ske emot rikets öfriga 3, millioner menniskor? Det är i sanning ej lätt att afgöra huruvida man bör le eller harmas åt sådana framställningar. Om handtverksmästarne vilja hafva uteslutande och personelt privilegium på handtverksarbeten borde åtminstone på samma gång stadgas, att det beror på kommunerna, men icke at skråmästarne sjelfva att bevilja tillstånd till upprättande af nya handtverksverkstäder, äfvensom att kommunalstyrelserna ega dels att bestämma taxor för alla handtverksarbeten och dels att utse personer att granska och godkänna deras beskaffenhet. Endast härigenom kunde i viss mån erhållas någon garanti emot