Aftonbladet – 19 juli 1853, sida 3

net tager all näring från kroppen, cch kroppen i sin tur gör sinnet inskränkt e!ler sjukligt. Du ser genom fönstret den ädla eken der borta; om en Kines hade uppåragit den, så skulle den ba blifvit ett träd i miniatur vid fem års ålder-och vid dess hundrade år skälle du ha satt den i en blomkruka på ditt börd, cke -gröfre nu än vid fem år — ei gällsambet för dess utbildning vid den ena åldern — ett ugder för dess lNitenhet vid den andra. Nej! skolan är pröfvostenen för talenten; låt ,den i knut stående pystslingen äter blifva det växande barnet, och låt sedati barnet, omm det kan, friskt, djerft, naturligt, bryta sin sträfsamma väg upp till storhet. Om storhet icke blir det beskärdt, så blir det åtminstone en man, och det är bättre än att bli en liten Johnny Styles hela sitt lif igenom — än en:ek i en pillerdosa.v . I detta ögonblick rusade jag in i rummet, blossande och flämtande, med helsa på kinden och styrka i lemmarne — äll barndomens fröjd i mitt hjerta: Ack! mamma, jag har fått upp draken — så högt! — kom och:-se. Kom pappa.s Ja vitste, sade min far; men skrik bara inte så förfärligt, drakar göra icke a ler då de uppstiga, och ändå, du ser hururde sväfva öfver verlden. Kom Kate, hvarn är min hatt? Ah, se der, tack skall du ba Pin gOSse.n ; Kittys, sade min far, blickande upp på draken, som, fästad med sin tråd vid en pinne, hvilken jag bade nedstuckit i marken, stod der lugn i skyn, var icke bekymrad att icke äfven vår drake skall flyga lika högt; och huru mycket starkare böjelse att stiga uppåt eger icke menniskosjälen än några få papperslappar på en stomme af trästickor. Men mörk, all på det han ej skall förloras i den fria rymden så måste vi helt lätt fästa honom vid jorden ;-och gif akt tillika min vän, attju högre han sväfvar, ju mer streck mäste vi gifva honom. (Forts. följer.)