Aftonbladet – 18 juli 1853, sida 2

jag stör dig, men det är vigtigt! — lillans namn; skola vi icke kalla honom Augustine?a Augustine, sade min far, drömmande; ;hvad, det är ju mitt namn. Och du skulle tycka om att också det blir din gosses?: Nej, sade min far uppvaknande. Ingen skulle kunna skilja den ena från den andra. Jag skulle komma på mig sjelf sträfvande med första grunderna i latinska grammatikan, eller lekande med knäck. Jag skulle aldrig kännå min egen identitet, och mrs Primmins skulle servera mig barnvälling. Min mor log; lade sin hand, som var en ganska vacker hand, på min fars axel, blickade ömt upp till honom och sade: Man behöfver icke vara rädd att taga dig för någon annan, ej ens din son, min bästa vän. Emellertid, om du föredrager ett annat namn, hvad skall det då bli? Samuel, sade min far. Dr Parrs namn är Samuel.x Åh nej, min vän! Samuel är ett mycket styggt namn — Min far hörde icke utropet; han var åter fördjupad i sina böcker; nu spratt han upp: Barnes säger att Homer är Salomo. Läs Homer baklänges på det hebreiska sättet — Visserligen, min väm, afbröt min mor. Men Illans namn? sOmeros — Soremo — Solemo — Salomols Salomo! fasligto, sade min mor. Fasligt, i sanning, upprepade min far, edet är ett hån mot Sanda förnuftet. Sedermera, efter att ånyo ha tittat i sin bok, utbrast han begrundande: Men om man tager i hetraktande allt detta, så är det nonsens at antsga det Homerus icke lefde på sin tid. ;Hvems? frågade min mor mekaniskt. Min far lyftade sitt finger. Efter en kort tystnad fortfor min mor: Ar