Aftonbladet – 18 juli 1853, sida 2

obotligt. En anachronism var jag, och en anachronism måste jag förblifva till slutet af kapitlet. IV Kar. Naturligtvis sir, skall ni väl snart sjelf börja uppfostra er son? sade m:r Squills. sNaturligtvig, sirs, sade min far, bar ni läst Martinus Scriblerus?s sJag förstår er icke m:r Caxton. Då har ni icke läst Martinus Scriblerus, m:r Squills !a Antag att jag gjort det, och hvad sen ?n Jo dä, Squills,, sade min far förtroligt, sskulle ni veta, att fastän en lärd ofta är en tok, så är han dock aldrig en så stor, så ytterlig tok som då han företar sig att vanställa de första obefläckade bladen af menniskans historia genom att derpå inrista sin egen pedantisras klyftiga observationer. En lärd, sir, åtminstone en sådan som jag, är af alla menniskor den mest oskickliga att undervisa barn. En moder, sir, en okonstlad, naturlig, älskande moder, är den spädes sanna ledare till kunskap., Minsann, m:r Caxton, trots Helvetius, som ni citerade om natten då gossen föddes — minsann tror jag icke ni har rätt ! ; ,Jag är viss derpå, sade min far; råtminstone lika viss som en stackars dödlig kan vara på någonting. Jag instämmer med Helvetius i detta afseende; barnet borde uppfostrag ända från sin födelse; men huru? — det är knuten: skicka honom genastiskola! Visserligen, han går redan i skola hos de tvenne stora principerna, Natur och Kärlek. Takttag art barndomen och snillet ha båda samma hufvudegenskap gemensam — nyfikenhet. Lät barndomen gå sin bana, och då den begynner der snilet begynner, så bör den finna hvad snillet finner. En viss grekisk författare berättar oss om en man som, för att bespara