Aftonbladet – 16 juli 1853, sida 3

menskliga varelser; och hon borde ha känt hönom väl, ty hön studerade honom med hela titt bjerta, kände hvarje drag i hans anlete, och gissade, nio gånger bland tio, hvad han ämnade säga, innan han ännu hann öppna läpparne. Visserligen gåfvos der djup i hans natur, hvilka hennes örnia gvinliga skarpsinnighets sänklod aldrig hade pejlat, och visserligen hände det någon gång, äfven i hans samtal om sakör som uteslutande förde de husliga angelögenbeterna, att min mor råkade i tvifvelsmål huruvida han var den enkla, rättframma person, som man merändels tog honom för. Det fahng verkligen hos honom ett slågg undertryckt, slog ironi; den sötog alltför litet någon påtåglig form för att kunna kallas humor i den bemärkelse detta ord vanligen tages, men antydde dunkelt något slags skämt, som han behöll helt och hållet för sig sjelf; och detta blef märkbart endast då han sade något söm klingade mycket allvsrsamt eller för den allvarsamme syntes mycket enfaldigt och orimligt. (Forts.)