Aftonbladet – 16 juli 1853, sida 2

händer och fötter, ögon, öron och näsa! Och icke likt detta stackars förståndets barn (och min far lade patetiskt sin hand på afhandlingen) — af hvilket ingenting är formadt eller skapadt — icke ens yttersta lillfingerspetsen! Ack, min hustru är en förträfflig qvinnal För all del, vårda henne väl. Himlen bevare henne, och gifve mig styrka att bära denna välsignelse. Men herrn vill väl se lillan? — kom sir! och mrs Primmins fattade inställsamt uti min fars arm. Se det — visgerligen,, sade min far mildt; se det, ja visst, det är icke mer än billigt mot stackars mrs Caxton; efter så mycken vedermöda, den kära varelsenlo Svepande nattrocken ikring sig i mer sirliga veck, följde dervid min far mrs Pim mins. uppför trapporna till ett rum från hvilket man mycket omsorgsfullt utestängt dagern. ;Hur är det med dig, min vän? sade min far, med deltagande ömhet i det han trefvade sig fram till sängen. En matt röst mumlade, sbättre nu, — och så lycklig!s -Och med detsamma förde mrs Primmins min fader åt sidan, lyftade ett täcke från en liten vagga, frarasteck ett ljus helt nära en ännu outvecklad näsa och utropade högtidligt, se der, — vältigta barnet! Det förstås, kära fru, attjag välsignar det, sade min far något knarrigt. Det är rain skyldighet att välsigna det; — Gud välsigne dig! — Och det är då sålunda vi komma till verlden! — röd, mycket röd, — rodnande för alla de dårskaper vi äro ämnade att begå.v Min far satte sig ned på sköterskans stol, qvinnorna glogo en krets kring honom. Han fortfor att betrakta vaggans innehåll, och ytt rade slutligen begrundande: — ,Och sådan var äfven Homer en gång! I detta ögonblick — och helt naturligt ock så om man betänker Jjusets hära graunsko; till barns synorganer — började den späit Homers afbild uppstämma de första olärd naturmelodierna. ;Homer gjorde stora framsteg i sång då