Aftonbladet – 15 juli 1853, sida 1

te De PI LNAVOVIN SÖ OUMN, so SS STJUKHULE, den 15 Juli, I Rysslands allrasista cirkulärdepesch, hvar-. af vi i går medavlade ett utdrag, förekommer bland andra fredliga försäkringar äf-. ven den, att ryska regoringen ej med vett och vilja skall söka att vau.52 Någon resning bland Turkiets kristna befolkmi8. Detta uttryck, med vett och viljas, är närdeles bex tecknande för vår östra grannes begrenp om heder och sanning, när man vet huru Cerbörda ansträngningar han ständigt gjort och allt-fortfarande gör för att till öppet uppror uppvigla Portens grekiskt-kristna befolkning. Otaliga ryska spioner och emissarier hafva alltid öfversvämmat både det egentliga, Grekland och Turkiets kristnå provinser, men sedan: Menschikoffs beskickning har antalet och verksamheten hos dessa arbetare i det mörka blifvit ännu ytterligare stegrade. Genom utspridandet af de allragräsligaste lögner om förföljelser och grymheter, som Porten skulle alltjemt tillåta mot sina kristna undersåter, genom det mest oförskämda skryt om Rysslands otvifvelaktigt förestående inkräktning af Konstantinopel och hela turkiska väldet, har man sökt fanatisera bela den slaviska och grekiska befolkningen till resningar och uppror. Nu heter det att man ej med vett och vilja skall försöka det. Om Ryssland, såsom sannolikt är, vidblifvex sina uppviglingsförsök, så är det tillfälligt och omedvetet, vill man -säga, en följd af lång och inrotad vana. Vi hafva dock sett märkvärdigt få resultater af denna ordningens upprätthållares, outtröttliga bemödanden att väcka uppror hos Portens undersäter. Tvärtom hafva wvi vid flera tillfällen sett de grekiskt-kristne, isynnerhet det högre presterskapet, betyga Porten sin tacksamhet för det den försvarat dem mot. ett ryskt protektorat, för hvars verkliga be-tydelse de icke äro blinda, och förklara den närvarande regeringen sin osvikliga trohet för framtiden. Hos den lögre grekiska befolkningen finnes det visserligen mindre politiskt förutseende, men också mindre mod att resa sig mot sina beherrskare. Storpratig, lättretlig och i högsta grad vankelmodig, är den grekiska racen ingalunda vanslägtad från packet, som fyllde Athens agora på Perikles dagar; men snillet, smaken, hjeltemodet, den tifgifvande fläkten af patriotism är borta och bar varit det alltsedan den siste Konstantin försvann i stridshvimlet den olyckliga dag som såg hans tron falla i ruiner. En undersökning om sannolikheten af den föreställning man temligen allmänt gjort sig, att Portens kristna undersåter, i händelse af ett krig, skulle begagna första tillfälle att kaeta sig i Rysslands armar, är för ögonblicket af det allrahögsta intresse. Ett högst vigtigt bidrag till besvarande sf denna fråga finna vi uti en i Journal des Debats införd afhandling, Om de turkiska grekernav, af mr Ubicini, en man som länge uppehållit sig i Levanten och är väl förtrogen med dess förhållanden. Vi meddela derur följande utdrag: Kasta vi en blick på det turkiska Grekland, så se vi det söndradtitvenne partier: detförsta, fästadt vid Turkiet och bibehållandet af det nuvarande tillståndet, och förändringspartiet, som önskar, eller rättare drömmer om, nationens frigörelse, men utan att vara ense bvarken om tidpunkten eller slutliga målet för rörelsen. a Det första partiet är mindre talrikt och värfvar sina anhängare i allmänhet bland qvarlefvorna af den fordna Fanar-adeln, det högre presterskapet och de verldsliga stordignitörerna, samt slutligen bland de köpmän som blifvit Portens undersåter. Det är en villfarelse att, såsom man gör i allmänhet, föreställa sig att det högre presterskapet i Oitomaniska riket skall i själ och hjerta vara Ryssland tillgifvet. Det förbåller sig i Turkiet som annorstädes med presterskapet, att det icke tillhör något annat parti än sitt eget. Det bekymrar sig föga om hvilken makt som styr, endast dess 1eligiösa och borgerliga supremati bevaras. Under det Ottomanniska väldet är patriarken i Konstantinopel icke blott berde öfver. 12 millioner själar, han är äfven chef för 6 millioner undersåter, öfver hvilka ban utöfvar den vidsträcktaste myndighet, uppbär skatter, skipar rättvisa, dömer eller benådar på samma gång som han binder eller löser, efter sitt behag öppnande himmelrikets och fängelsets porter. Sammalunda delar hvarje metropolitan inom sitt område fastän i inskränktare mått, men med samma rätt, patriarkens dubbla, andliga och verldsliga makt. Antaget nu att czaren hberrskade i Konstantinopel, så skulle den allrådande patriarken, den stora kyrkans chef, sultanens representant inför en femtedel af hans undersåter, icke vara annat än en rysk metropolitan, måhända under en mera prunkande titel än hans kolleger, men för öfrigt, liksom de, underordnade den heliga synoden i S:t Petersburg), och mottagande befallningar från en af kejsarens adjutanter, en husaröfverste. Några illusioner kuovnpa icke komma i fråga i detta afseende, Man vet allt för väl i Fanar huru czar Peter, det han bröt det första band som förenade den moskovitiska kyrkan med moderkyrkan i ) Den heliga synoden i Petersburg, som utnämner och afsätter biskopar och ordnar alla kyrkans angelägenheter, står under kejsarens direkta order, och