emedan han då skulle blifva bannlyst, lika med den som bidragit att skaffa en nunna undan ifrån ett kloster. (Talaren uppläste härvid ordalagen af den bannlysning som begagnag emot dem, hvilka göra sig skyldige till en sådan handling; men detta finnes ej återgifvet i Engelska referatet). Talaren uppräk nade. derefter åtskilliga kloster, hvarest alla nunnornas fönster voro försedda med massiva jerngaller och dörrarne igenstängda med bommar, samt frågade om sådant ej gaf åt dessa ställen karakteren af fängelser. Lord John Russel bestridde deremot förslaget och uttryckte sin djupa ledsnad, att denna fråga blifvit bragt inför underhuset. Ett dylikt förslag hade blifvit förebragt för två år gedan och då förkastadt, och samma skäl till ett sådant förkastande gällde ännu. Fan trodde att många af de damer som inträda i de omtalade Romerskkatolska privathusen göra det i en anda af djup och uppriktig gudaktighet. De tillbringa sitt lif med andaktsfulla betraktelser, som verka välgörande på deras sinne och uppfylla hvad de anse vara en pligt emot Gud, enligt deras åsigt, om också ej i protestantisk mening. Det finhes. andra sådana fruntimmer som egna sig åt uppfyllandet af mera verksamma åligganden, och man kunde icke annat än prisa de tjenster som de uträttade, ofta af den mest-besvärliga beskaffenhet, vid sjuksängar och dödsbäddar. Frågan vore nu ej om man gillade sjelfva inrättningarna, hvarom tankarna måste vara delade, utan huruvida de hus i hvilka sådana fruntimmer valt att lefva, skulle vara underkastade en speciel uppsigt. Det måste naturligtvis hända nägongång och utgjorde en oskiljaktig olägenhet vid er inrättningar, att unga flickor som inträdde der under intrycket af en liflig religiös ungdomsentusiasm eller öfvertalade af slägtingar, efteråt med saknad sågo tillbaka på den verld de lemnat, och äfven begräto:säsom en obetänksamhet, att de genom stränga löften hade bundit sig till ett sådant lif. För sådana olyckliga kunde samhället icke annat än känna sympati; men om man säger: Vi