Aftonbladet – 13 juli 1853, sida 2

sig i fällan (Hör, hör!). Misstroendet hade ännu ett skäl. Det är bekant, att mötet j Treut hade utfärdat de strängaste anathemer emot dem som antingen lockade eller tvingade en nunna att inträda i ett kloster emot sin vilja; men man visste å andra sidan äfven, att kyrkans gerna såg genom finger med lagbrott af detta slag och med största lätthet meddelade absolution derför — ja, att man förstått tillskapa motiver, som i kyrkans ögon förvandlade brottet till en förtjenst. Att en lag emöt en sådan förbrytelse blifvit stiftad utgör redan ett bevis att brottet finnes än att det icke finnes till (rop af ng! nej! från de katolska medlemmarne). Eller månne det faller någon in att påstå, det tillvaron af en lag angående stöld af får utgör ett bevis på att aldrig några får blifvit stulna? (Hör, hör!) Engelska folket hade sig ock bekant, att den kanoniska lagen ionehåller stränja straffbestämmelser emot en nunna, som öfverger eller flyr ur sitt kloster, sedan hon en gång afgifvit sitt klosterlöfte, och man har svårt att tro, att:wådana straft skulle blifvit utsatta, om icke numnor-stundom funnits som: önskat be: frielse. från klosterträldomen. Romerska kyrkan betraktar: klosterlöftet ssåsom en helig förbindelse, hvilken icke af något kan brytas, och -har:derföre stadgat stränga straff å den som försöker att bryta det; men den brittiska författningen känner ingen sådan förbindelse, och den är här bruten lika lätt som man afbryter ett spö, så snart en nunna i detta land kommer i tillfälle att-anropa den brittiska Jagens beskydd. Om det verkligen icke finnes missnöjda nunnor, hvaraf kommer det då, att den ena sidan efter den andra af Roms andeliga litteratur snvändes att förmana och uppskrämma nunnor emot alla försök att fly, samt att i bjerta förger skildra: den svåra synd de skulle begå genom att söka befrielse från sittlöfte? Hans mening vore alldeles icke, att man skulle