Aftonbladet – 8 juli 1853, sida 3

dast hvad som koramer direkte från åkern, köksträdgården eller ladugården, Stackårs, stackars England; der det sublima och -graciösa så der plumpt neddrages,der man 8å grymt bannlyser dagens lätta nöjen, poesi och konst, och i stället affekterar en byllning för hvad som ändå, säga hvad man vill, endast tjenar att göda menniskans lägre sionliga natur! Men forntiden hade diktat en fabel om en viss Ceres, den de kallade skördarnes gudinna; hon ilade, sade de, med sin flammande fackla fram genom verlden, och i hennes spår sköto upp de eviga, fruktsamma blommor, som heta bildning och förädling. Månne icke ännu i dag; huru det än är, samma blommor springa. upp i samma gudamakts fjät? Månne icke det just är i den mån fredens yrken älskas och utöfvas, som fredens dygder trifvas, och månne icke det land är kraftigast och störst, som baserar sin kraft och sin storhet på materiell förkofran? Må man allvariigt studera England, icke blott för sig, utsn framförallt jemfördt med hvilket annat land som helst! — Samtiden äger knappast nögot högre ämne att framställa för eftertankan. : Till de mera offentliga och officiella festiviteterna hörde ytterligare ett par omständigheter, hvilka jag vill anföra för att dermed afsluta skildringen af ett nupptågs, som i så utomordentlig grad var egnadt att vid mötet med de nya moderländerna tala till oss om den upplysning och bildning, gom ensamt framkallar den förmåga hvarmed verlden beherrskas, tala till oss om de framsteg civilisationen hunnit göra i beredandet st mensklig lycka och förädling. (Forts. följer.)