Aftonbladet – 8 juli 1853, sida 2

och menniskokraftens förmåga att besegra äfven de våldsamma elementernas raseri. Ty att på den lilla knappt annat än under rytande stormar genom sitt hvita skum synbara klippan uppresa och, flera gånger nedbrutet, ånyo uppresa ett högt torn, från hvars spets dei varnande ljusets strålar vägleda den i naturens . ERroE vilsne kämpande seglaren, att i djupet af det svallande hafvet nedsänka tallösa stenImassor, och dermed sätta en vall, bakom hvilken finnes säkerhet och skydd mot hafvet3 fiendtliga makter — detta måtte väl kunna, läfven i betraktande af de andra nutidens mäktiga framsteg, sättas vid sidan af de gamla erldens underverk. S En stor tredäckare — den majestätiska the Quee. och 2:ne örlogsångbåtar lågo i vår närhet, Men utom dessa närmare föremål för vårt betra tande hade man föga annat än de vackra strär derna att skåda, ty af sjelfva-staden synes eg ntligen intet annat än skorstenare och toppa.ne af några husrader, skjutande upp öfver av starka och talrika befästningar, som allestäves garnera inträdet till Plymouth. Bland deysa stränder framstod synnerligast den der eaten af Edgecombe regiderar; dexvs ståtliga palais, dess lika vidlyfiga som sköra park gilvo aruna stora kulle ett så storartadt magnifikt utseende, som man endast i England kan finna det; — konstens praktfallaste verk i midten af naturens. ljufvaste skapelser. För öfrigt felades ej på de andra sidorna af den grönomgjordade fjärden flera snarlika herresäten med sina älskeliga omgifningar, och hvarthelst man blickade, säg man endast uppenbarelse af den engelska trefnaden och den engelska makten. Om sjelfva Plymouth bör jag — utledsen som jag bör föreställa mig dig vara vid beskrifningen på hus, j och. torg — tala mindre utförligt, än den i sanning förtjenar,