Aftonbladet – 5 juli 1853, sida 3

massor formades och uppskötos, allt är ännu i dag kalt och hemskt. Man ser på den hårda söndergrusade klippan ej ett grässtrå, ej en enda grön fläck, och bränningarnes hvita skum nere 1 djupet är det enda aforott mot den gråbruna dystra färgton, hvari allt insveper sig. Blott tillfälligtvis kan ögat hvila på några få spår af lefvande natur och lefvande menniskor, som uppenbara sig längst in i de djupa dalarne, och högst uppe på hjessan, vanligtvis dold i molnen, synas nägra granskegar hvila som en skön krona. Just från det siälle, der vi lågo, var detta öns utseende särdeles eget. Midt framför oss öppnade rig en af dessa, innerst ett par alnar smala men flera hundrade alnar djupa, afgrundslika dalar, som slingra sig i många krokar utåt kusten och i öppningen något vidga sig. Der och ett stycke uppåt densamma låg sakta sluttande den lillä täcka staden, bildande med gina hvita ljusa byggnader och sina små gröna fläckar af strödda trädgårdar ett särdeles behagligt (man fordrar här litet för att kalla det vackert) afbrott mot de hiskliga, grådaskiga, kala bergen, på hvilkas sidor och toppar de talrika befästningarne varnade med sina hotande kanoner och påminde om de tider, då den lilla ön var ett enda stort statsfängelse, bvars besittning och lugn måste uppehållas med hvad medel som helst, och då man med kanonskott afvisade hvarje nyfiken främling. Och rätt öfver staden, innerst och högst upp från öns midt, framskymtade en af detsa ofvannämnde glesa granskogar, i hvilkas skugga några landtställen framblänkte. Det hela, långt ifrån vackert, gaf dock ettnytt bidrag till kännedomen at den oändliga mångfald, hvari naturens former fått kläda sig, och vittnade tilllika. om den allt, äfven det ödsliga och dystra, betvingande menniskoanden. Eugenie qvarlåg här denna och påföljande