Aftonbladet – 5 juli 1853, sida 3

sinnet. De europeer, gom jag här såg, syntes mig i hela sitt yttre bära stämpeln af en regignerad olycklighet, som visserligen är högst förklarlig på ett så dystert ställe som S:t Helena. På min vandring till det allbekanta Longwood, der Napoleon hölls fången och dog, tog jag vägen till venster. Den slingrade sig, för det mesta uthuggen i den tvärbranta lavaklippan, på ena sidan afstängd genom en stenmur från det underliggande djupet, längs bergets skarpa sida i zigzag, och när jag efter lätt begriplig möda arbetat mig upp det värsta stycket, dit der de gröna fläckarne började visa sig, var det en angenäm ersättning att få sätta sig ned och kasta en blick på det tillryggalagda vägstycket. Liksom i ett fågelperspektiv skådade jag från denna höjd af nära 2000 fot ut öfver hamnen, der vår vackra Eugenie så stolt hvilade bland små kofferdistackare, öfver de hiskligt skrofliga och afskräckande bergen från hvilkas spetsar och afsatser de många befästningarne framsträcktesina skyddande eller hotande kanoner, och kring hvilka, liksom smala hvita band, vägar i alla riktningar vindade sig, öfver den i djupet in klämda staden med: sina hvita hus och sina som små myror krälande menniskor, samt de små gröna trädgårdarne der nere innerst i afgrunden, som så vänligt stucko af emot de gråsvarta hårda klippväggarne, der endast några taggiga Cacti här och der bildade vidsträckta ovänliga plättar. Synen. kunde ingalunda sägas vacker, men den hade någonting eget med sig, och var just derföre väl värd att närmare studeras i sina detaljer. (Forts. följer.)