anfört mot dem, helt enkelt och tydligt a! det förhållande, att kolonien sedan engelska besittningsfagandet (vid pass 50 år sen!) varit styrdt af icke färre än 22 guvernörer. När man nu besinnar den nästan despotiska makt flertalet af dessa vicekungar haft att lagstifta och administrera och att långt ifrån enhet och sammanbhållighet varit det, som utmärkt desse skiftande och vexlande styrelser, utan ofts nog den ena upprifvit hvad hans föregångare anlagt, så inses häraf lätt att styrelsen ej kan hafva varit den bästa. Hvad som särdeles gjorde ond blod i kolonien och förlsmarde inverkade på alla dess förhållanden en lång tid var neger-emancipationen år 1828, di icke mindre än 30,000 hottentott-slafvar frigjordes. Negrofilerha och missionärerna — tvenne för holländare och fransmän särdelet förhatliga menniskoklasser — bade länge och med skäl i menskligheteng nämn ropat mot den förnedrande behandlingen af de svarte bröderna, såsom arbetsdjur och lösörepersedlar. Men det torde icke kunna nekas, att styrelsen, då den ville verka i denna kristlighetens anda, skred något för tvärt till verket och fråntog egarne deras lagliga egendom utan motsvarande ersättning eller införandet af något öfvergångsstadium. Följden uteblef ej heller: jordbruket blef i saknad af arbetare, priserna på alla nödvändighetsvaror stego omåttligt, kolonierna mistade många af sina verksamma stöd; egendomsegarne ruinerades och emigrerade i massa, skeppen upphörde att besöka hartonar, der intet stod att erhålla, handeln sjönk, armöd och missnöje inträdde öfverallt. . Och ännu i dag märkas spåren af de alltför snabbt företagna åtgärderna, och kanske erfordras ännu en längre tid, innan en återgång till det förra välståndet och belåtenbeten, och ännu mera en höjning deri kan inträda,