Aftonbladet – 30 juni 1853, sida 3

efter flera misslyckade spekulationer, nu synes vara) eller det landet genom egen kultur bragt i stånd att hjelpa sig sjelft, först då skall handel och industri i Cap återgå i sina naturliga banor, och man sättas i stånd att döma riktigare om koloniecs verkliga krafter och derpå grundade framtid. Tvenne saisoner, i dubbel mening, äro här herrskande. En sommarens, den försmäktande värmans och stillaståendets tid; då en gräslig torka förbränner fälten öch den odrägliga hettan gör allt samlif, alla offentliga nöjens njutande omöjligt; och en vintrens, stormarnes och svalkans, men derjemte nöjenas tid. När den glödheta solen härjar naturen å allt grönt och skönt, och förjagar trefnaen från stadens boningar, då skyndar hvar och en, som så kan, ut att på sina landtställen njuta af allt det svalkande och uppfriskande man åt sig och de sina förskaffat; men när vintern (Maj-September) nalkas, då samlas societeterna åter att tillsammans lefva det sällskapslif, man kan åstadkomma. Emellertid lärer Cap vara en, hvad man kallar, rist och tråkig sted; och Gud skall veta, att bade icke de här nu vistande örlogsmännen orsakat ett slags gvånement, så hade vi: varit i tillfälle att rätt kännbart -erfera sanningen deraf. För, det mesta äro sydostvindarne rådande, stundom blåsande med orkanlik häftighet; tidningarne berättade att nyss före vår ankomst en: olyckshändelse inträffat; som tydligen visar, nuru starka. vindstötarne kunna vara. En res sande öfverfölls af en dylik sydoststöt och srossades under åkdonety som af vindens häfighet drefs öfver honom. När nu dessa från sydpoiens grannskap härstammande vindar nöta de varmare ångor, som uppstiga ur den nedanföre och mellan Taffel-, Djetvulsoch Lejonbergen belägna håla, hvari staden be