Aftonbladet – 29 juni 1853, sida 1

. ANMÄLAN. Ett år är snart förflutet, sedan den siste bland de i den Gustavianska sängarskolan bildade skalder nedlagt sin lyra. Mäånga äro ännu de, som erinra sig, huru Valerii sånger i talrika afskrifter kringflögo fäderneslandet, lefde på tcsendes läppar och tiilvunmo sig de dä yppersta konstdomares utmärkta bifall för ett skaldskap, som med samma formfulländning behandlade den högstämda festsängen och den glada sällskapsvisan. Ännu erkännes Valerius såsom en af de främsfe bland åem i vär vitterbet, hvilka adlat till fallighetsdikten till poösi, och sjelfva Tegner räknade honom bland sina lyckligaste föregångare på denva bana, der denne i öfrigt stär oupphunnen. Valerii allvarsamma dikter, ebvad ett olika tidslynne och cen förändrad smak må finna i dem fremmande eller föråldradt, skola altid qvarstä såsom i sitt slag fulländade alster från en tid, då man i vitterheten fordrade icke blett skapelser af inbillningen och känslan, men upplysande drag af förståndet, erfarenheten, sanningen, dygden, och då man af sängmön ville ej blott tjusas och glädjas, men lära och förädlas, liksom de grekiske vise ansägo sina uppenbarelser komma från sänggudinnorna och Antiken-ofta nedlade drag af den skönaste lefnadsoch verldsvishet i sina lyriska dikter. Äfven i Valerii sånger afspeglar sig det sanna, goda och sköna, ehuru i andra bilder och med ett annat färgspel, än vi lärt beundra bos de snillen, som sednare intagit den fosterländska diktens throner. Och när vi bBos honom, bland lyrans högre slag för frihet och fosterland, ära och dygd, förnimma de ömsom smäktande och brusande toner, de för en strängare gransknings öga stundom mähända nog yppigt fria bilder, som mana till skönhetens och drufvans dyrkan, må vi erinra oss, att det icke är blott skalden, men hans tid, af hvilken han är ett lefvande uttryck, som kommer oss till möte. Mähända är det också genom sina visor — än clegiska, såsom När sorglig andakt tiger, än idylliska, säsom Jag hälsar dig fredliga flagga, än Lyeiskt glada, såsom Bacchi vandring, — som han skall lefva längst i Nordens bjerta. Flera bland dem skola icke dö, men genom en lycklig sammansmältning af diktens och tonkonstens gäfvor, ljuda hos våra efterkommande, som bland oss, och dessa blommor skola sannolikt ännu dofta i mängen ynglings vår, skänka ät mängen en skuldlös och lefnadsfrisk glädjestund. Det är för de vitterhetens vänner, hvilka önska ega en samling af dessa dikier, som närvarande anteckningslista öppnas. Under förutsättning, att man företrädesvis fäster sig vid det mest utmärkande och egendomliga hos förfättaren, kommer ifrågavarande samling, beräknad till tvenne band, endast att upptaga hvad Valerius sjelf utgifvit, under benämningen af Visor och Sångstycken, samt Vitterhetsförsök, jemte sednare otryckta stycken, med tillägg af författarens inträdestal i Svenska Akademien och i Kongl. Vitterhets-, Historieoch Antiqvitets-Akademien, samt ett urval af de utaf honom för Frimurare. orden författade minnesteckningar. De för skädebanan af honom ombesörjda öfversättningar, af hvilka de flesta redan varit särskildt tryckta, ingå icke i denna samling. Hedrad med uppdrag att ombesörja utgifvandet, vägar undertecknad anhålla, att de vitterhetsälskare, som äga otryckta dikter af den hädangångne, hvilka anses lämplige att intaga ett rum bland hans valda skrifter, behagade lemna utgifvaren del deraf. Genom sjelfva arten af Valerii fölfattarskap, hvilket ej sällan var en frukt af ögonbliekets ingifvelse, och till följd af den ringa vigt han sjelf fästade vid dessa stundens alster, kunde eljest åtskilliga stycken komma att saknas, hvilka tförtjent att öfverlemnas ät all mänheten. Då författarens bild och en kort lefnadsteckning sannolikt blifva för läsaren välkomne, skall upplagan dermed förses. De Herrar Bokhandlare, som emottaga anteckningslistor, behagade insända dem innan Oktober månads utgång, till Herrar Norstedt Söner i Stockholm. Stockholm, Juni, 1853. BERNH. v. BESKOW.