Aftonbladet – 27 juni 1853, sida 2

äfven alla fingrarne utom. tummen, likasom på den tån, som sitter näst intill stortån. Lägg nu härtill tatueringen i de finurligaste kringlingar på armar, bröst och ben, en del af kroppen inhöljd i bjert röda eller gula tygstycken, och sist deras egendomliga uttryck ej blott i ansigte och kroppsrörelser, utan äfven i pladdret af en obegriplig fransyska, blandad med mer än hälften språkformer från Afrika, så skall man medgifva, att betraktandet af dessa figurer verkligen kunde skänka mycken förnöjelte. Sammankåller man nu å den ena sidan europeernas eleganta boningar, trädgårdsanlöggningar, butiker, drägter och nöjen, fransyskan, som klingar mot en öfverallt, militärståten och musiken, hvilken man möter på gatorna, och å den andra sidan blandningen . af så många nationaliteter från Indien och Afrika, deras usla och snuskiga boningar på ena sidan om staden, deras jemmerliga torgoch gatulefnad, deras torftiga, men på sätt och vis pittoreska drägter, och sist deras underliga språk, alltid åtföljdt af gester och mimik — så blir det lätt att inse, huru man vid. första inträdet nästan förirras af motsatsernas blandning, och huru man på sätt och vis tycker tig bafva svårt att afgöra, om man i Port Louis befinner sig i en orientalisk eller i en europeisk stad. Likvisst är det europeiska grunddraget så öfvervägande, att ju mera man betraktar detsamma, desto mera ser man sig om, huruvida man verkligen befinner sig inom tropikerna och ej vandrar på någon hemmet närmare belögen stads gator. Genom de snabba kommunikationer, som i sednare tider åstadkommits i alla riktningar (man måste ty värr tillägga: utom Skandinavien), äro nästan alla platser härute att berakta nära nog som ett slags förstäder till: London och Paris, som här utbreda sin konstflits alster, här sammenknyta F