Aftonbladet – 27 juni 1853, sida 2

niens fordna guvernörer. Kring om denna plan och uppåt de lummigt grönklädda, stupande bergsidorna ligger här och der en mängd små täcka landthus; alla af trä och af en särdeles egen byggnadsart, men hvarken stora eller praktfulla, huru smånätta och beqväma de än må vara. Härofvan reser sig nu det höga branta berget, nästan ända upp till toppen (jag undantager den branta tvärstupande sidan) beklädt af resliga, täta skogar, mest af ärtträd, bland hvilka ett och annat hörande till myrtnarnes familj. Der är en slags ridg, som förer ända upp till platån på höjden, och sedermera följer berget på andra sidan ner till: den utbredda slätten, hvarest ett nät af präktiga landsvägar genomkorsar fäölten. Jag följde denna smala, steniga; branta ångstig och befann mig efter ett. några timmars ytterst mödosamt uppstigande deruppe, hvarifrån jag niöt af en gudomligt skön utgigt, hvars detaljbeskrifping jag uppskjuter. Beskådandet at hafvet i fjerran, staden framför mig, den vidsträckta slätten under och bergtopparne invid mig, skulle varit en hög och ren njutning, om ej olyckligtvis förtjusningen alltför kännbart afsvalkats af ett veritabelt skyfall, som fortfor att under några timmars tid senomdränka snart sagdt. min hela lekamen. Ett dylikt duschbad stäcker hvarje skön förboppning på trefnad under Guds fria himmel och lemnar efter sig en yttre och inre dufvenhet, som ingalunda snart afdunstar, äfven om, såsom visserligen nu var fallet, solen efteråt framglävser och torkar den genomsurå drägten, 1 hvilken man tungt och sorgset framskrider. Modfälld och drypande af vatten, begaf jag mig utföre bergets andrä, ännu mera brådstupa sida, der vägen oftast måst sprängas invid kanten af gapande afgruader, och nedkom snart till den stora slätt, som bär utbreder sig och intager hela. öns midt,