Aftonbladet – 25 juni 1853, sida 2

getter, samt bamaner och anman frukt hölls oss äfven i ymnighet tillhanda, och vi lemnade denna lilla ögrupp, med en ny erfarenhet om jordens olika utseende å skilda trakter. Jag vill minnas, att jag i mågot af mina föregående bref sade mig skola vid passande tillfälle på ett ställe sammanföra några allmänna betraktelser öfver de folkslag, som bebo den stora oceanens öar, och då vi nu lemsa denna ösamling, torde här vars lämpligast att uppfylla detta löfte. Det är väl sannt, att man i geografiska läroböcker plägar skilja mellan Östindiens och Stilla hafvets ögrupper oeh icke under namnet Polynesien innefatta de förra. Och detta skiljande synes ock af flerfaldiga naturhistoriska skäl lämpligt; de ostindiska öarne, som egentligen så kallas, hafva med Oceaniens öfriga helt olika Flora och Fauna, både rikare, mångfaldigare och skönare; och i geologiskt hämseende kan tilläggas, att dessa förete en stor kedja ännu verksamma vulkaner, medan den förras eldgap nu slumra i hafvets djup, några fi små öar unmdantagne. Men då det vid en blick på: deras befolkning visar sig, att densamma, i allmänhet talad!, utgör en enda stam, delad i mer eller mindre märkbara, med hvarandra sammanhängande grenar, torde det kunna försvaras, alt man i etnografiska framställningar ej åtskiljer, hvad naturen uppenbarligen förenat. Härvid kan jag icke nedskrifva något nytt; jag följer hufvudsakligen Dumont dUrville, som först 1832 efter sin upptäcktsresa, var i tillfälle att på ett fullständigare sätt vetenskapligt belysa detta ämne. I sednare tider vet du väl, att genom flerfaldiga nya expeditioner detsamma erhållit många. vigtiga tillägg i speeialiteter, om de särskilda ögtuppermas seder och bruk, men de af honom tecknade grunddragen qvarstå dock i hufvudsaken erkända. Och något annat än grunddrag kan jag maturligtvis ej här afse, särdeles sedan jag vid hvarje af oss besökt ställe redan förut gifvit de skildringar om folket, till hvilkas sammanfattende vårt