Aftonbladet – 23 juni 1853, sida 2

nt fet re 4 CNE Religionsfrihetsmötet. : (Forts. fr. gärdagsbl.) Mag. Sohlman gjorde uppmärksam derpå, att man här egentligen upptagit och besvarat betänkligheterna från den kyrkliga sidan, men att de flesta invndningar, som i allmänbet göras mot religionsfribheten, afse derur härflytande faror för samhället. Från den sidan, der lefvande kristendom såttes i främsta rummet, behötver man icke bafara mycket motstånd; men de inflytelserika personer inom embetsmannvaklassen och de liberala publicister, som med demmakalösaste iokonseqvens uppträda fiendiligt mot den högsta arten at andlig frihet, göra det icke af nägon så särå4eles stor ömhet för kristendomen, utan af politiska skäl; de äro icke mycket ängsliga för att genom friheten svaga själar kunna bekymras, men je frukta för oro, ore1dor, villervalla i sgambället: Dethör man ju öfverallt i samspräk, det ser man jo i mänga tidningsblad: man är icke mot samvetsfribeten — det skulle Iäta alltför styggt i ett protestantiskt land uti nittonde århundradet — nej, man erkänner den helt och hället i teorien, men en tillämpning dersf går icke.an, säger man, ty det skulle bli sä trassligt i samhället, om hvar och en icke blott fiage i sitt hjerta tro hvad han vill — hvilket man gunstigt medgifver, derföre att man icke kan, lika litet som päfve och inqvisition nägonsin kutnat hindra det — utan tillika kvar och en fioge öppet vidkännas och uttala sin tro, utan att genom verldsliga förmåner eller straffbestämmelser bringas atiljuga öch skrymta. Vi kunna icke, säger man frän den sidan, förneka nägon att bysa katolska eller baptistiska äsigter — vare detta längt ifrän oss! — det står hvar och en af statskyrkans medlemmar fritt; men om han öppet vidkänones dessa åsigter, om han icke med lögn och skrymteri säger sig omfatta statskyrksns läror, då ska I hån landsförvisas; det skulle eljest bliså mycken oreda i-samhbället. Telaren visade derefter huru religionsfriheten i de länder der den var erkänd icke haft det ringaste menliga ioflytande på staten, och hänvisade särskildt till. Danmark och Norge, der efter seligionsfribetens införande den myckna oron, domstolsbräket och embetsmannaskrifveriet om sekter och separatister med ens upphört och nägon oro i detia afseende icke mera förspörjes -hvarsen hos: prester eller lekmän. Hvad mormoaerna angioge, som på sednaste tiden uppträdt i Skardinavien, så vore de föga farliga och skulle icke ästadkomma mycken oro för samhället, om man beaandlade dem på rätta sättet. I Danmark bar man icke förföljt dem med verldslig makt, utan med sanningens ord; presterna ha infuonit sig på de af dem utlysta sammankomster och vederlagt dem med. Guds ord, man har till och med hållit (säsom nyligen i Veile) stora möten, der mormonpredikanterna blifvit inbjudna att uttala sina satser, och der de fått dessa gendrifna, så att de som affallit till dem ätergingo till kyrkan. Resultatet har blifvit att mormonledarse lyckats utskeppa till Amerika ett par hundrade försapna förfallna och viljelösa personer, för hvilka den lockande atsigten till lekamlig utkomst var bufvudsaken, och hvilkas emigration hvarken förorsakade stor förlust ät staten; ieke heller ät kyrkan, då det väl är otänkbart, att en person med verklig religiös tro kan fastna