Aftonbladet – 22 juni 1853, sida 3

Stilla och Indiska hafvet, längs Indiska halfön (Malediverna och Lakediverna), invid Nya Hollands nordöstra kust (hvarest på ett afstånd af 20 till 70 mil löper ett 1000 mil långt ref), ända till Madagaskar, på en sträcka således större än hela Asien och Europa tillsammantagne, har sålunda funnits en kontinent eller åtminstone en bergskedja, af hvars i det fördolda sjunkna spetsar vi se de eviga spåren i korall-öarne, frukten af myriader smådjurs eviga, rastlösa, underbara arbete. Ibland de med dessa bildningars historia förenade omständigheter, på hvilka jag här icke kan hafva för afsigt att närmare ingå, bör jag dock icke förbigå naturen af den kanal, medelst hvilken man inkommer i lagunen. Der klippöarne äro höga, lemna molnen, som vanligen stryka lågt ned på deras spetsar och kammar, upphofvet till talrika bäckar och floder, soi utströmma i lagunen, och då sött vatten, eller egentligen det med detsamma nedförda muddret, är fiendtligt mot köralldjurens trefnad och förorsakär deras död, bildar sig en ränna igenom korallrefvet, hvarigenom detta vatten fritt utlöper och blandar sig med hafvet. Äfven på de låga korallöarne, der en dylik vattenorsak ej kan finnas, satiilas dock under regntiden så mycken nederbörd, att dess utlöpande i korallrefvet förorsakar enahanda kanalbildning. Dessutom skulle densamma uppstå genom tidvattnets utflöde ur lagunen, såsom man kan se på låga ställen hvår som helst i korallrefven, der de afstänga något större innanför varande djup. Emedan denna kanal alltid hös atöllerna är ir belägen på dess läsida, medan vindsidan,. såsom mera utsatt för bränningarnes raseri, ir mera öfverhopad af korallblock och deraf mera upphöjd, lättas häraf inoch utseg!andet i lagunen, som eljest under andra förhälanden skulle vara nästan omöjligt. (Forts, följer.)