Aftonbladet – 22 juni 1853, sida 3

NWNDOUTTTPDTHT1T1GGG Gt deras kalkmassor obetäckta, spricka dessa af solens brännande hetta, och fragmenterna, ökade af dem de häftiga bränningarne lögslita, samt af skalen efter ttdöda snäckdjur; Bjöstjernor 0: d., betäcka dessa grunda korallref, tills de höja sg till ordentliga öar, oåtkomligå för det stigande tidvattnet. Från mer eller mindre aflägsna grannländer gunga vågorna bit växtfrön och trädstammar. Dessa slå rot och växa upp. Palmer och buskar betäcka snart i oegenomträngliga massor korallgrunden. Insekter och andra smådjur, som följt med på färden, svärma omkring i deras skuggor; och sist kommer menriskän och fager den nya skapelsen i besittning, bygger sig sin hydda och anlägger sina odlingar. Vid förklarsndet af korallrefvens tillkomst i fråga om barrieroch kustrefven kring vulkanklipporna syntes ingen svårighet böra uppstå. Oaktadt man visste, att koralldjuren ofta anträffades på det allrastörsta djup man kunde mäta, stod detta förhållande icke i strid med något om deras natur bekant; och man nöjde sig med att angifva, att korallerna fästade rig å detta underlag och derifrån uppförde sina yggnader. Det var egentligen om atollernas tillkomst man var något osäker. De förklarades dock så, att de ansågos-äfsatta på kanterna af: öppningar på i hafvets djup befintiga , d. eldsprutande: berg; hvilka antingen cke höjt sig till hafsytan eller ock sjunkit uns der. densamma. Men Darwin har uppvisat, att korallrefven hos allt tre slagen bildats på samma sätt; nemligen att de börjat bildas unyefärligen först vid 120 fots djup, och att sedermera de-berg,hvartill! de gestaltåt Sig, sjunkit bafvets sköte, somliga mera, fifdrä mindre, ndra nästan alldeles icke. Detta är bland annat tydligt deraf, att man finner många medelvildmingar mellan rena atoller och barrierref, sålana nemligen, der inuti lagunen finnas ytterst ge öfver vattenytan uppstående bergspetsar, och sådana der dessa äro högre, Utöfver hela